i synnerhet Lithologien. Hvad skulle icke Linnæi eldiga snille, lyckliga inbilnings kraft och rika förråd af rön kunna vid et så fruktbart ämne uträtta? Jag nämner honom sist, icke som skulle han senare, än andre mina Landsmän, lagt handen vid Vattuminskningen; utan efter om honom är mäst at säga, och han, fast han til äfventyrs förr än Celsius råkat på denna tankan, dock jämväl, så vida jag vet, är den siste, som sig yttrat, samt i hvilkens händer satsen fått sin nyaste form. Redan år 1741 har Herr Linnæus under sin Gotlands Resa, som dock ej förän år 1745 kom i dagsljuset, upteknat flera rön, at bevisa Vattuminskningen; såsom Blåkullans högsta klippor vid Öland[1], Gotlands åsen[2], Coral-stränderna vid Capelshamn[3] och udden vid Vamlingebo[4]. Uti Orationem de Telluris habitabilis incremento, hållen år 1743, som sedermera är inryckt uti andra delen af Amænitatibus Academicis[5] synes detta ämne vara med flit drifvit. Auctoren sätter der, at af början hela jordklotet varit täckt med vatten, undantagandes en liten Ö, som lemnas åt Paradiset, och at jorden sedan småningom blifvit blottad, landad och til sin bryn formerad under ständig Vattuminskning, i den mon, som dess invånare hunnit föröka sig: huru härefter skal gå, synes vara utmärkt med Senecæ Tragædi i början stälte ord; hvilka egenteligen lyda sålunda:
