insjö kan äga, ja, kanske, at sjelfva Östersjön torde hafva ägt en höge belägenhet än Oceanen; men när Västerhafvet sättes i samma prædicament, så vet jag icke huru jag skal finna mig deruti. Ty som det lärer antagas för en ostridig sanning, at aqva non quiescit nisi ad libellam, så följer lika ostridigt deraf, at om någon Vattuminskning gifves, så måste den vara proportionell öfver hela Jord-klotet. Det æquilibrium eller jämvigt, som vatnet naturligen kräfver, bevisar, at det icke minskas på et ställe, så framt det icke måste ske i samma mon öfveralt. Samma jämvigt erhålles icke, utan at vatnet står så mycket högre under Æquator, än emot Polerne, som tyngdens och rörelsens lagar äska, och således formerar den figur, som Jorden af början fått, och än verkeligen äger. Alt sedan har vattnets flyttning från Polerne blifvit så mycket omöjeligare, som det då skulle gå utur jämvigten; derjemte, emedan Jordens diameter genom Polerna är kårtare, och följakteligen vatnet der tyngre, än vid Æquator, så vore det lika så orimligt at säga, det vatnet, utöfver sin omförmälta erhålna allmänna jämvigt, skulle minskas vid Polerna och ökas vid Æquator, som ville man påstå, at det skulle flyta upföre och icke utföre, som förfarenheten annars visar.
§. 19. Om allmänna Vattuminskningen med Bibelen kan förenas.
De som väl erkänna Vattuminskningen för
