ner, vatnets putrefaction, sediment, med mera, torde icke med säkerhet kunna sägas bevisa mera, än, at vatnet är et lixivium naturæ och et vehiculum uti dess verkningar. At Boyles Experiment, hvilket han sjelf icke eller mer än til början bivistat, är opåliteligt, det beviser Boerhaaves repetition deraf[1], hvilken jag håller före äga mera styrka, än den, som af den berömde Robert Hook blifvit anstäld, och hvarom jag ej sett annat, än det, som finnes in Act. Erud. A:o 1707, p. 154. Ty det är altid lätt, at få jord til slut i retorten; och just det samma hvaruti utslaget af försöket består, är det, som egenteligen kan göra operationen misstänckt, så at 100, som gifvit jord, icke väga up et enda, som ej gifvit. Och fastän jämväl Borrichius, yngre Helmont och Dickinson hafva beropat sig på samma Experiment, hvilket ock med Becherianiska Theorien kommer öfverens; så tycker jag dock, at Herr Juncker handlat förnuftigast, som håller före, at desse försök tarfva ytterligare verification[2], och har fördt dem an under titel af Vattupröfning[3]. At vatten vid Tegelbränning förvandlas til jord, det är icke så lätt bevist: icke eller, at det egenteligen bidrager til cohæsionen. Men det är begripeligt, at vatnet kan vara et medel, til at bringa andra kroppars particlar inom sphæram Attractionis mutuæ. Hvad som sker med kalk, gips och flere med vat-
