ningar kunna göra. Berättelsen innehåller väl, at stenen på ena kanten blifvit afbränd til skälfiskarens beqvämlighet; men säger icke, at sådant skedt, på det Skälen skulle lättare kunna komma up derpå. Dock som denna senare afsigten likväl synes varit möjelig; så ser det mycket underligt ut, at bönderne i en sak af sådan vigt til ansenlig rikedoms värfvande, skulle försummat et så lätt grep och utväg; emedan man sakta tyks kunnat hinna med, at bränna af stenen, så fort som vatnet hunnit, efter hypothesen, at taga af. Ty faller man lätteligen på den tankan, at icke stenens ökade kögd öfver Vattubrynet torde varit den enda, och kanske icke eller den rätta orsaken dertil, at den blifvit onyttig. Kanske Skälarne för andra obekanta orsaker flyttat derifrån, såsom, at de saknat sin föda, eller något annat. Med et ord: det kan hafva gått på samma sätt med Skälen, som med fisken, öfver hvilkens försvinnande man ofta hörer klagas, och gemenligen af Allmogen sådana orsaker allegeras, som i sjelfva saken den minsta del äga. Men om Rik Nilses arfvingar icke ansedt Stenens uphöjande öfver Vattubrynet, som orsak til Skälens saknande, så lära de ej eller så noga gifvit akt derpå; at deras efterkommandes frå-sägen borde, i den præcision som här fordras, gälla.
Ytterligare finnes af Prof. Celsii ritning (Fig. I.) och berättelse, at distancen
