tämligen klart å daga lägger Hafvets inkräktning af fasta landet på det angifna stället vid Landscrona; så vil han likväl icke låss blifva sådant varse, utan anförer i stället til förklaring af samma Rön en eller annan långvägad possibilitet, om hvilken klarligen kan skönjas, at han sjelf icke varit öfvertygad. Orsaken gifver han med dessa orden tilkänna[1]: Den första vid detta Rön sig insmygande fruktan har varit, at vår DALINS vackra Historia, samt dess med så stora Män och Naturkunnige gemensamma mening om vatnets aftagande, häraf skulle undfå en stöt, efter hvilken den ej mer kunde förmå resa sig; men som detta förmenta bevis är det endaste, som kunde gifva anledning til något tvifvelsmål om Vatnets minskande, och deremot otaliga många andra, tillika med hela Naturen bestyrka vatnets aftagande; har man sedermera funnit säkrast vara at tro, det de ej kunnat upstiga på detta ställe, under det de å alla andra aftagit &c. Hvilket icke förefaller mig annorledes, än som hade Baron Hårleman velat säga, at detta Rönet väl vore stridande emot Vattuminsknings satsen; men efter han icke ville oroa sina vänner, som tyckas hafva så många skäl på sin sida, men någon gensägelse; så ville han häldre gissa på någon annan orsak dertil, fast han ej visst kunde säga, huru det kunde hafva gått til. At meningen näppeligen kunnat vara annan, lärer den lätteligen sluta, som
- ↑ Bref. p. 126.
