anses för det starkaste skäl på Vattuminskningens sida, efter det ser mycket likt ut, at de äro åtminstone en verkan af Hafvets större stormar. Men så lära dock de Herrar, som angifvit dessa Rön och märken, ej taga mig til misstycke, om jag, som för många och vigtiga skäl skul är prevenierad emot Vattuminskningen, sjelf önskade få med egna ögon och aktgifning pröfva et Phænomenon, som de, intagne af benägenhet för samma sats, betraktat, innan jag kan låta mig nöja. Så mycket läre vi förut komma öfverens om, at åren icke kunna räknas efter ryggarna: jämväl ock, at stränderne utan misstanka af Vattuminskning, årligen något höjas; men de högste af dessa ryggar torde äga en större lodrätt högd öfver Hafsbrynet, än at man vore quitt dermed. Jag skulle ock lätteligen med Herr Archiatern Linnæus komma öfverens, åtminstone om hela hufvudsakliga frågomålet, efter han synes leda den synbara Vattuminskningen hel och hållen ifrån Hafvets ökade djup. Hvilken mening, som den ej går ut på mera, än et relatift aftagande, så har den hvarken något orimligt eller anstöteligt uti sig. Men den samme befriar mig icke eller ifrån nyssnämde scrupel; så framt man icke kunde supponera, at Hafsbotnen öfver alt skärs djupare, hvilket med djupt vattens sätt, at agera på sin botten, och med annor mångfaldig förfarenhet, som jag der och hvar omrördt, eller viare kommer at nämna, näppeligen synes kunna förenas.
