Sida:Bibelen eller den Heliga Skrift (1828).djvu/24

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


30. Han swarade: Sju lamb skall du taga af mine hand, att de skola wara mig till ett wittnesbörd, att jag denna brunn grafwit hafwer.

31. Deraf heter det rummet BerSaba, att de båda med hwarannan der så sworo.

32. Och alltså gjorde de det förbund i BerSaba: Då stodo Abimelech och hans härhöfwitsman Phicol upp, och drogo in i de Philisteers land igen.

33. Och Abraham plantade trä i BerSaba; och predikade der om HERrans ewiga Guds Namn.

34. Och war en främling uti de Philisteers land i långan tid.

Capitel 22.

Isaac offras. Christus lofwas. Nahors barn.

1. Sedan det skedt war, förlöste Gud Abraham, och sade till honom: Abraham. Och han swarade: Här är jag.

2. Och han sade: Tag Isaac din enda son, den du här hafwer, och gack bort uti Moria land, och offra honom der till ett bränneoffer på ett berg, det jag dig sägandes warder.

3. Då stod Abraham bittida upp om morgonen, och sadlade sin åsna, och tog med sig twå drängar, och sin son Isaac, och högg sönder wed till bränneoffer, stod upp och gick bort till det rum, som Gud honom sagt hade.

4. På tredje dagen hof Abraham sin ögon upp, och såg rummet, långt ifrå;

5. Och sade till sina drängar: Blifwer I här med åsnanom; jag och pilten wiljom gå ditbort, och när wi tillbedit hafwom, wilje wi komma igen till eder.

6. Och Abraham tog weden till bränneoffret, och lade den på sin son Isaac; men han tog elden och knifwen i sina hand, och gingo så både tillsamman.

7. Då sade Isaac till sin fader Abraham: Min fader. Abraham swarde: Här är jag, min son. Och han sade: Si, här är elden och weden; hwar är nu fåret till bränneoffret?

8. Abraham swarade: Gud förser wäl fåret, min son, till bränneoffret: Och de gingo både tillsamman.

9. Och som de kommo till rummet, der Gud honom af sagt hade, byggde Abraham der ett altare, och lade weden deruppå; band sin son Isaac, och lade honom på altaret, ofwanpå weden.

10. Och utsträckte sina hand, och tog till knifwen, att han skulle slagta sin son.

11. Då ropade honom HERrans Ängel af himmelen, och sade: Abraham, Abraham. Han swarade: Här är jag.

12. Han sade: Kom intet dina hand wid pilten, och gör honom intet; ty nu wet jag, att du fruktar Gud, och hafwer icke skonat din enda son för mina skull.

13. Då hof Abraham sin ögon upp, och såg en wädur bak sig, bekajad med hornen uti en törnebuska; och gick dit, och tog den wäduren, och offrade honom till ett bränneoffer i sins sons stad.

14. Och Abraham kallade det rummet: HERren ser; af hwilko man ännu i dag säger: På berget, der HERren sedd warder.

15. Och HERrans Ängel ropade åter till Abraham af himmelen,

16. Och sade: Jag hafwer sworit wid mig sjelf, säger HERren, efter du detta gojrde, och icke skonade din enda son,

17. Att jag skall wälsigna dig, och föröka dina säd såsom stjernorna på himmelen, och såsom sanden på haffens strand; och din säd skall besitta sina fienders portar.

18. Och i dine säd skall allt folk på jordene wälsignadt warda; derföre, att du mine röst lydt hafwer.

19. Sedan gick Abraham till drängerna igen, och gjorde sig redo, och drogo tillsammans till BerSaba, och bodde der.

20. Då detta så skedt war, begaf sig, att Abraham wardt sagdt: Si, Milca hafwer ock födt barn sinom broder Nahor.

21. Nämliga Uz den förstfödda, och Bus hans broder, och Kemuel, af hwilkom de Syrier komne äro,

22. Och Kesed, och Haso, och Pildas, och Jidlaph, och Bethuel.

23. Men Bethuel födde Rebecka. Deße åtta födde Milca Nahor, Abrahams broder.

24. Och hans frilla benämnd Rehuma födde ock, nämliga Tebah, Saham, Thahas och Maacha.