29. Och han lyfte upp sin ögon, och såg sin broder BenJamin, sine moders son, och sade: Är det edar yngste broder, som I saden mig af? Och sade ytterligare: Gud ware dig nådelig, min son.
30. Och Joseph hastade; ty hans hjerta war brinnande öfwer sin broder, och sökte rum till att gråta; och gick i sin kammar, och gret der.
31. Och då han hade twagit sitt ansigte, gick han ut, och höll sig fast, och sade: Lägger bröd fram.
32. Och det bars fram, besynnerliga för honom, och besynnerliga för dem, och för de Egyptier, som med honom åto, och besynnerliga; förty de Egyptier töras icke äta bröd med de Ebreer, det är en wederstyggelse för dem.
33. Och de sattes för honom, den förstfödde efter sina förstfödslo, och den yngste efter sin ungdom. Der förundrade de sig uppå inbördes.
34. Och man bar dem besynnerliga rätter af hans bord; men BenJamin fem sinom mer än de andra. Och de drucko, och wordo druckne med honom.
Capitel 44.
Joseph försöker sina bröder.
1. Och Joseph befallde honom, som war öfwer hans hus, och sade: Fyll deßa männernas säcker med spisning, så mycket de kunna föra, och lägg hwarjom sina penningar ofwan i hans säck;
2. Och mina silfskål ofwan i dens yngstas säck med penningarna för säckena. Han gjorde, som Joseph honom sade.
3. Om morgonen, då ljust wardt, läto de männerna fara med sina åsnar.
4. Då de nu woro ut af stadenom, och icke långt komne, sade Joseph till honom, som war öfwer hans hus: Upp och far efter männerna, och när du får dem, så säg till dem: Hwi hafwen I lönt godt med ondo?
5. Är icke det der min herre dricker utaf, och der han spår med? I hafwen illa gjort.
6. Och som han beslog dem, sade han sådana ord till dem.
7. De swarade honom: Hwi talar min herre sådana ord? Bort det, att dine tjenare skulle så göra.
8. Si, penningarna, som wi funnom ofwan uti wåra säcker, hafwe wi fört till dig igen af Canaans lande: Och hwi skulle wi då hafwa stulit silfwer eller guld af dins herras huse?
9. När hwilken det warder funnet ibland dina tjenare, han må dö; dertill wilje wi ock wara mins herras trälar.
10. Han sade: Ja, ware som I hafwen sagt: När hwilkom det finnes, han ware min träl; men I skolen wara löse.
11. Och de hastade sig, och lade hwar sin säck af ned på jordena, och hwar lät upp sin säck.
12. Och han sökte, och begynte på den första, intill den yngsta; då fans skålen i BenJamins säck.
13. Då refwo de sin kläder, och ladde hwar uppå sin åsna, och foro åter in i staden.
14. Och Juda gick med sina bröder in i Josephs hus; ty han war ändå der, och de föllo ned på jordena för honom.
15. Joseph sade till dem: Hwi torden I det göra? Weten I icke, att en sådana man, som jag är, kunde spå till?
16. Juda sade: Hwad skole wi säga minom herra, eller huru skole wi tala? Och hwad skole wi bära före? Gud hafwer funnit dina tjenares mißgerningar: Si, wi och den som skålen är funnen när, äre mins herras trälar.
17. Men han sade: Bort det, att jag skulle så göra. Den mannen, som skålen är funnen när, han skall wara min träl; men I farer med frid upp till edar fader.
18. Då gick Juda till honom, och sade: Min herre, låt din tjenare tala ett ord i din öron, min herre, och din wrede harmes icke öfwer din tjenare; ty du äst såsom Pharao.
19. Min herre frågade sina tjenare, och sade: Hafwen I ock någon fader, eller broder?
20. Då swarade wi: Wi hafwe en fader, och han är gammal, och en ung dräng föddan i hans ålderdom, och hans broder är död, och han är allena blifwen
