ther war icke et blifwit dödt utaf Israels boskap. Men Pharaos hjerta wardt förstockadt, och släppte icke folket.
8. Tå sade HERren til Mose och Aaron: Tager edra händer fulla med sot utaf skorstenen, och Mose stänke thet up åt himmelen för Pharao;
9. At stoft skal komma öfwer hela Egypti land, och bölder och ond sår warda på menniskor, och på boskap i hela Egypti land.
10. Och the togo sotet utaf skorstenen, och stodo för Pharao, och Mose stänktet up åt himmelen. Tå wordo bölder och onda sår på menniskor, och på boskapen;
11. Så at trollkarlarne icke kunde stå för Mose, för the bölders skul; ty på trollkarlarne woro ock så wäl bölder, som på alla Egyptier.
12. Men HERren förstockade Pharaos hjerta, så at han intet hörde them, såsom HERren Mose sagt hade.
13. Tå sade HERren til Mose: Statt bittida up om morgonen, och gack fram för Pharao, och säg til honom: Thetta säger HERren, the Ebreers Gud: Släpp mitt folk, at the måga tjena mig.
14. Annars wil jag i thenna resan sända alla mina plågor öfwer tig, öfwer tina tjenare, och öfwer titt folk, at tu skal förnimma, at i alla land är ingen min like.
15. Förty nu wil jag uträcka min hand, och slå tig och titt folk med pestilentie, at tu skall förgås af jorden.
16. Dock förthenskul hafwer jag upwäckt tig, at min kraft skal synas på tig, och mitt Namn kunnigt warda i alla land.
17. Tu förhåller ännu mitt folk, och wil icke släppat:
18. Si, jag wil i morgon på thenna tiden låta komma et mägtigt stort hagel, hwilkes like icke warit hafwer i Egypten, ifrå then tid thet funderadt wardt, in til nu.
19. Så sänd nu bort, och förwara tin boskap, och alt thet tu på marken hafwer; ty alla menniskor och boskap, som på marken funnen warder, och icke inhämtade äro i husen, och haglet faller på them, the blifwa döde.
20. Then som nu ibland Pharaos tjenare fruktade HERrans ord, han lät sina tjenare och boskap fly in i husen.
21. Men hwilkas hjerta intet aktade HERrans ord, the läto deras tjenare och boskap blifwa på marken.
22. Tå sade HERren til Mose: Räck tin hand up åt himmelen, at thet haglar öfwer hela Egypti land; öfwer menniskor, öfwer boskap, och öfwer all gröda på marken i Egypti land.
23. Så räckte Mose sin staf up emot himmelen, och HERren lät dundra och hagla, så at elden flög på jorden. Altså lät HERren komma hagel öfwer Egypti land:
24. At hagel och eld foro ibland hwartannat så grufweliga, at thes like icke warit hade i hela Egypti land, ifrå then tid at thet med folke besatt wardt.
25. Och haglet slog i hela Egypti land alt thet på marken war, både menniskor och boskap, och slog all grödan på marken, och sönderslog alla trän på marken:
26. Utan allena i thet landet Gosen, ther Israels barn woro, ther haglade intet.
27. Tå sände Pharao bort, och lät kalla Mose och Aaron, och sade till them: Jag hafwer i thenna resan syndat: HERren är rättferdig, men jag och mitt folk är ogudaktige.
28. Thärföre beder HERran, at Guds dunder och hagel återwänder; så wil jag släppa eder, och icke längre förhålla eder.
29. Mose sade till honom: När jag kommer utu staden wil jag uträcka mina händer til HERran; så skal dundret återwända, och intet hagel mera wara, på thet tu skal förnimma, at jorden är HERrans.
30. Dock wet jag wäl, att tu och tine tjenare icke ännu frukten för HERran Gud.
31. Så wardt tå slagit linet och bjugget; ty bjugget war i ax gångit, och linet hade knoppat sig.
32. Men hwetet och rågen wardt icke slagit; förty thet war sensäd.
33. Så gick tå Mose ifrå Pharao ut
