| Jesu bergspredikan. | Mattei Evangelium. | Kap. 7. | 37 |
räcker det en skadlig orm i stället för fisk. Sådant förbjuder redan den naturliga ömhetskänslan, fastän menniskan är af naturen ond, med arfsyndens benägenhet till det onda, och kanske obehindradt följer denna benägenhet i andra stycken.
11 Om nu I, som ären onde, förstån att gifwa edra barn goda gåfwor, huru mycket mer skall icke eder Fader, som är i himmelen, gifwa dem godt, som bedja honom!
12 Derföre, allt hwad I wiljen att menniskorna skola göra eder, det gören I ock dem; ty detta är lagen och profeterna. Luk. 6: 31. Matt. 22: 39 f. Rom. 13: 8. Gal. 5: 14. 1 Tim. 1: 5.
Detta är en hufwudsumma af den kärleksbudets förklaring, som Jesus gifwit i de föregående kapitlen. Försätt dig, enligt detta bud, i andra menniskors ställe. Du will då t. ex. att andra skola döma mildt om dig: du will, att andra skola hjelpa dig i din nöd, gifwa dig, när du behöfwer o. s. w. Det göre du ock dem; och du gör det, om du känner Guds faderssinne och har lärt att bedja, söka, klappa på hos honom. Ty detta, som du i kärleken skall göra åt medmenniskor, är, jemte kärleken till Gud, innehållet af lagen och profeterna. Men lagen och profeterna bebåda Guds rikes ankomst genom Kristus. Allenast genom inträdet i detta rike genom tron blir menniskan iståndsatt att älska Gud och nästan, såsom lagen och profeterna innehålla. Angelägenheten af detta inträdande framställer derföre Jesus i det följande.
13 Gån in genom den trånga porten; ty den porten är wid, och den wägen är bred, som drager till förtappelsen, och många äro de som gå in genom honom; Luk. 13: 24.
Den porten, genom hwilken man ingår i himmelrikets stad, är alltså trång. Det är bättringens och sjelfförsakelsens port, som just derföre är trång, att menniskan ej kommer igenom, med mindre han lemnar ifrån sig all syndakärlek och egenrättfärdighet. Med denna börda belastad, kommer man deremot beqwämt genom den wida porten och fram på den breda wägen. Så många derföre, som älska synden och äro nöjda med sin egen rättfärdighet, så många äro ock de, som gå in genom den wida porten och följaktligen gå fram på den breda wägen.
14 och den porten är trång, och den wägen är smal, som drager till lifwet, och få äro de som finna honom.
Här gifwes således ingen medelwäg, såsom de köttsligt sinnade drömma om; ty det gifwes ej heller något medeltillstånd efter döden. Nej: antingen tro eller förgås, antingen omwändas eller förtappas. Få äro emellertid de, som finna den trånga porten: ty många äro de som antingen alls icke söka eller ock söka så, att de icke kunna finna. För att finna den trånga porten och dermed lifwets wäg, är alltså ett allwarligt sökande af nöden. Den wida porten träffar man utan att söka den. Här uttalas den hemska sanningen, att de flesta menniskor gå förlorade.
15 Wakten eder för de falske profeterna, som komma till eder i fårakläder, men inwertes äro glupande ulfwar. Mik. 3: 5. 2 Tim. 3: 5.
För att inkomma genom den trånga porten och fram på den smala wägen, måste menniskan kämpa sig genom många hinder. Med sökandet måste således förbindas waksamhet. Men swårast äro de hinder, som uppställas af falska profeter. För dem måste man alltså i synnerhet wakta sig. Falska profeter eller egentligen ”lögnprofeter” äro de, som annorlunda lära än lagen och profeterna. Men för att lyckas häri, måste de smycka sin lögn med sken af den profetiska sanningen och sig sjelfwa med fårakläder. De gamle Guds profeter hade en egen klädedrägt. Denna war stundom af fårskinn. (Ebr. 11: 37. Jemför Sak. 13: 4). Men den, som iklädde sig en sådan fåradrägt, war icke strax derföre en rätt profet. En falsk lärare är den han är, äfwen om han kläder sitt språk med evangeliska ordasätt eller sin wandel med skenbara dygder. Under all denna wackra yta äro de dock inwertes glupande ulfwar. De komma till eder. Det utwisar beställsamhet, det utwisar nit. Men det är ett nit för lögnens rike. Det går ut på att göra den smala wägen bred, att förwilla, bedraga och derigenom uppsluka fåren eller dem, som wilja weta och gå himmelrikets wäg. Ju större skenet är på den ena sidan till att förwilla, desto angelägnare är waksamheten på den andra, att man ej må genom falsk lära dragas bort ifrån Herren. Ännu ega Bengels ord tillämpning: ”Nu för tiden är det fariseer och falska profeter, som mest slå omkring sig med (tillmälena) fariseer och falska profeter.”
16 Af deras frukt skolen I känna dem. Icke hemtar man wäl windrufwor af törnen eller fikon af tistlar?
Trädets art röjer sig i frukten. En menniskas inre art röjer sig likaså i allt det, som ur denna art utwecklar sig. Af fårakläderna kan man lika litet sluta till en lärares inre beskaffenhet, som man af en påhängd frukt kan sluta till trädets. Men af den frukt, som man wet att trädet sjelf frambringat, förwissas man om trädets natur. En falsk lärare måste på något sätt i lära och gerningar röja, hwad hans inre själaart kan frambringa. De blifwa då den frukt hwaraf han kännes. Men till sitt inre är han törne- och tistelartad. I österlandet funnos törnbuskar, hwilkas bär hade en likhet med windrufwor. Likaså tistelstånd, hwilkas knoppar liknade fikon. Den, som af denna yttre likhet föranleddes att hemta windrufwor af törnen och fikon af tistel, måste snart röja sitt misstag. Likaså den, som af en falsk lärares yttre likhet med en sann, föranledes att hos honom hemta tröstens drufwosaft eller underwisningens närande fikon. Den tröst, man hos honom får,
_041.jpg&oldid=347259){kind=link}