Bibeln (Fjellstedts förklaringar)/Propheten Micha

←  Propheten Jona

Biblia, Det är All den heliga Skrift Med Förklaringar av Peter Fjellstedt Propheten Micha

Propheten Nahum  →

Propheten Micha.

Emellan år 758 och 697 f. Chr. f.

Inledning.

Micha eller MichaJa betyder: Ho är såsom Herren? Se cap. 7: 18. Denne prophet war ifrån Maresa eller Maroset Gath, cap. 1: 14, i södra delen af Juda stam och lefde till en del samtidigt med Esaia. Märkwärdigt är, att Gud ofta uppwäckt twå wittnen, som öfwerensstämde med hwarandra. Micha predikade emot både Juda och Israels rike och warnade för alla de grofwa synder, som gingo i swang i båda dessa riken. Äfwen emot det Assyriska riket hade han straffdomar ifrån Gud att förkunna. 140 år före denna prophet lefde en annan prophet Micha, se 1 Kon. 22: 28, som utropade en allmän uppmaning, att göra skillnad emellan sanna och falska propheter. Att propheten Micha stod i högt anseende bland Israels folk, och att de ansågo honom såsom en sann prophet, bewisas äfwen af den omständighet, att man åt de wise män från Österlanden gaf det swar i Jerusalem, att Christus skulle födas i Bethlehem, enligt propheten Micha förutsägelse, och detta anseende godkändes af Evangelisterna.

1. Capitel.

Juda och Samarie synd, öde.

Detta är HERrans ord, som skedde till Micha af Maresa,* uti Jothams, Ahas, och Jehiskia, Juda konungars tid: det han såg öfwer Samarien och Jerusalem. *Jer. 26: 13.

2. Hörer* allt folk; märk till, du land, och hwad deruti är: ty HERren HERren hafwer att tala med eder; ja, HERren utur sitt heliga tempel.† *5 Mos. 32: 1. Es. 1: 2. †Ps. 11: 4.

3. Ty si, HERren skall utgå af sitt rum, och nederkomma,* och gå uppå höjderna i landet;† *1 Mos. 11: 7. Es. 26: 21. †5 Mos. 32: 13; cap. 33: 29. Amos 4: 13.

4. Så att bergen skola smälta* under honom, och dalarna skola refna, såsom wax smälter för elden, såsom watten, som neder åt flyta. *2 Mos. 19: 18. Ps. 97: 5. Amos 9: 5.

Herren sjelf talade med detta folk (v. 2). Han talade genom sin Ande och genom propheten till deras samweten, Han talade genom försynens skickelser till deras förstånd, Han talade genom sina straffdomar, genom krigshärar och fångenskap till deras hela wäsende. Bergens smältande är ett bildligt uttryck, som wisar, att inför Gud måste det, som högt är, sammansmälta och förnedras, och Guds namn allena och Hans ära upphöjas. Det är äfwen ett trösteligt tecken, att Han kan werka på hårda hjertan, att de måste smälta.

5. Allt detta för Jacobs öfwerträdelses skull, och för Israels hus synders skull. Hwilken är då Jacobs öfwerträdelse? Är det icke Samarien? Och hwilka äro Juda höjder? Är det icke Jerusalem?

6. Och jag will göra Samarien till en stenhop i marken, den man lägger omkring en wingård, och skall bortsläpa dess stenar uti dalen, och bryta det neder i grund.

7. Alla dess afgudar skola sönderslagna warda, och all dess winning med eld uppbränd warda, och skall jag utöda all dess beläte; ty de äro sammankomne af skökolön,* och skola åter skökolön warda. *5 Mos. 23: 18. Os. 2: 5.

8. Der måste jag gråta öfwer, och jemra mig;* jag måste gå blott och naken;† jag måste klaga såsom drakar, och sörja såsom strutsar;** *Jer. 4: 19. †Es. 20: 3. **Job 30: 28, 29.

Drakars och strutsars jemmerliga tjutande läten anwändas stundom i Guds ord såsom afbild af menniskors jemmerrop, då deras sorg och bedröfwelse är ganska stor. Allt afguderi beskrifwes under en wanlig bild af äktenskapsbrott, och då är alltid afguden äktenskapsbrytaren, den otrogna själen och det otrogna folket är äktenskapsbryterskan, och Gud är själens Herre, mot hwilken äktenskapsbrott begås.

9. Ty till dess plåga är intet råd, hwilken allt intill Juda kommen är, och skall räcka allt intill mitt folks port i Jerusalem.* *2 Kon. 18: 13.

10. Förkunner det ju icke i Gath:* låter icke höra, att I gråten; utan går in uti sörjekammaren, och sätter eder i aska.† *2 Sam. 1: 20. †Job 2: :&8. Jer. 6: 26.

Sörjekammaren, grt.: BethAphra, d. ä. stofthuset eller askhuset. I af Israel! låter icke eder sorg blifwa kunnig ibland hedningarna, då straffet och bedröfwelsen öfwergår eder, utan görer bättring under stilla sorg inför Gud.

11. Du sköna stad måste omkull med all skam;* den stolte warder intet mer prålande för ångests skull; ty grannen skall taga ifrån honom hwad han hafwer. *Es. 47: 3.

Den sköna staden är Samarien. — Grannen betyder grannriket Assyrien.

12. Den ohörsamma staden hoppas, att det skall icke warda så ondt; men olyckan skall komma ifrån HERran,* och intill Jerusalems port. *Amos 3: 6.

13. Du stad Lachis,* spänn trafware före, och far dädan; ty du hafwer warit dottren Zion ett exempel till synd, och hållit Israels afguderi. *Jos. 10: 3; cap. 15: 39. 2 Kon. 19: 8.

Lachis war en stad i Juda stam, Jos. 15: 39, som befästades af Rehabeam, 2 Chrön. 11: 9, men intogs af Salmanassar, 2 Kon. 18: 17. Hwarken denna stads eller andra Israelitiska städers innewånare skulle kunna undfly Herrans domar.

14. Du måste gifwa fångar så wäl som Gath; för den staden Achsib* skall fela förbundet med Israels konungar. *Jos. 15: 44; cap. 19: 29.

Namnet Achsib betyder lögn, och denna stads namn uppfyllde sin betydelse emot Israels konungar. Denna stad hade trolösa innewånare, troligen gamla Canaaniter, som blifwit skonade. Dom. 1: 31.

15. Jag skall föra dig, o Maresa, den rätta arfwingen; och det härliga Israels rike skall warda en kula.

Maresa betyder arfwedel, och med afseende derpå brukar propheten ordet arfwinge. Maresa skulle blifwa gifwet åt Assyrien till arf. — En kula, grt.: Adullam. Så kallades en stad. Jos. 12: 15. Men här är meningen, att hela Israels rike skulle blifwa ödelagdt, och blott några få af inwånarne här och der förborgas i kulor, såsom David, under det han flydde undan Sauls förföljelser.

16. Låt afskära håren och gack kullig öfwer dina dägeliga barn; gör dig platt kullig såsom en örn; ty de äro fångne ifrån dig bortförde.

Kullig såsom en örn är en liknelse, tagen af örnens fjäderfällning. Med en sådan fjäderfällning jemföres folkets bortförande ifrån Israels land; detta land blef då naket, såsom då örnen fäller sina fjädrar.

2. Capitel.

Ordet föraktas. Messias lofwas.

We dem, som fara efter att göra skada, och hafwa ondt för händer uti sina sängar,* att de det om morgonen, då ljust warder, fullkomma skola; ty de äro herrar. *Ps. 36: 5.

Hos de menniskor, som äro långt komna i ogudaktighet, sysselsättes själen äfwen på sängen och stundom i drömmarna med syndens föremål. — Ty de äro herrar eller emedan de äro herrar är ett uttryck af deras tankesätt, ty de anse sig sjelfwa för herrar och glömma Herran i himmelen.

2. De rifwa åkrar* till sig, och taga hus, hwilka de wilja; alltså bedrifwa de wåld med hwars och ens hus, och med hwars och ens arf. *1 Kon. 21. Es. 5: 8.

Så hade redan i denne prophets tid förtryck och girighet tagit öfwerhanden.

3. Derföre säger HERren alltså: jag tänker något ondt öfwer detta slägte, der I eder hals icke skolen undandraga, och icke gå så stolta; ty det skall wara en ond tid.

Likaså litet som ett arbetsdjur kan befria sin hals från det pålagda oket, likaså litet skolen I kunna undandraga eder ifrån det straff, som skall komma. De gingo stolta, men de skulle blifwa böjda.

4. På den tiden skall man sjunga en wisa om eder, och klaga: Det är ute, skall man säga; wi äro förstörde; mitt folks land får en främmande herra;* när skall han åter skifta oss åkrarna till, som han oss borttagit hafwer? *2 Kon. 17: 24.

I säkerhetens tid delade de arfslotter efter eget godtycke (v. 2), i olyckans tid jemra de sig, såsom om allt hopp wore ute, att någonsin återfå det land, som Gud gifwit Jacob till arf. Så är menniskohjertat beskaffadt; i sin säkerhet will det i falsk tro äfwen rycka till sig den himmelska arfwedelen och det framför andra, men i nödens stund öfwerlemnar det sig åt försagdhet och förtwiflan om att någonsin kunna uppnå denna arfwedel, likasom Kain, då Gud förehöll honom hans stora synd. Se ock 4 Mos. 14: 28–35. Ebr. 3: 17, 19. Blott till en tid will Gud gifwa Jacobs arf i hedningarnas wåld, blott till en tid låter Gud sitt rikes fiender herrska, men salige äro de saktmodige, ty de skola besitta jorden. Matth. 5: 5.

5. Ja wäl, I skolen ingen del behålla uti HERrans menighet.

De obotfärdiga förlora för alltid den arfwedel, som war dem beskärd. Ebr. 3: 6–19.

6. De säga: man skall icke predika;* ty sådan predikan kommer oss intet wid; wi warda icke så till skam. *Es. 30: 10. Amos 7: 16.

Det ordet predika uttryckes på grundspråket med ett ord, som betyder drypa (lära, prophetera). Guds ord har en lifgifwande kraft för dem, som tro, och gör botfärdiga hjertan fruktbärande; men för de obotfärdiga är Guds ord beswärligt, såsom ett takdropp, som de söka undwika.

7. Jacobs hus tröstar sig alltså: Menar du, att HERrans ande är så all borta?* Skulle Han detta wilja göra?† Det är sannt, mitt tal är ljufligt för de fromma. *Es. 50: 2; †cap. 28: 21.

Herrans ord är ljufligt för de fromma, äfwen då Han hotar med straff. Men nu säga många i christenheten på samma sätt, då Guds ord förkunnas i sin kraft af någon trogen ordets tjenare: Tror du, att du allena wet Guds ord och att wi icke äro rätta Christna?

8. Men mitt folk skickar sig så, att jag deras fiende wara måste; ty de röfwa* både kjortel och mantel af dem, som säkre gå, likasom uti ett örlig. *Hes. 22: 29.

9. I drifwen mitt folks qwinnor ifrån sina lustiga hus,* och borttagen allestädes min prydelse ifrån deras unga barn. *Matth. 23: 14.

Wåldsamhet och girighet hade inträngt i Israel. Förtryckare drefwo enkor och faderlösa från hus och hem och röfwade Herrans prydelse, den barnsliga menlösheten och tron på Gud, ifrån de unga barnen, likasom nu i christenheten döpelsenåden blifwer bortröfwad från barnen genom ondt exempel redan i barndomstiden.

10. Derföre står upp, I måsten eder wäg; I skolen här icke blifwa; för deras afguderis skull måste de swårligen förderfwade warda.* *3 Mos. 18: 25.

11. Fore jag med drafwel, och wore en lögnpredikare,* och predikade, huru de dricka och swälja skulle; det wore en prophet för detta folk. *Micha 3: 5.

Propheten Micha war således långt ifrån att wara en behaglig predikare för de flesta af sitt folk på den tiden. Han skulle hafwa predikat någonting annat än Guds ord, för att wara dem till behag. Men we dem, som förfalska Guds ord, för att winna menniskors bifall!

12. Men jag will församla dig, Jacob, allesammans; och låta de qwarblifna i Israel tillhopa komma; jag will hafwa dem tillhopa, såsom en hjord uti ett fårahus,* och såsom en hjord uti sin hydda; så att det skall gny af menniskor. *Jer. 31: 10. Joh. 10: 16.

13. Hjelten skall för dem slå sig igenom; de skola slå sig igenom, och gå ut och in genom porten; och deras konung skall gå före dem, och HERren främst.

Efter bestraffningarna och hotelserna följer nu här åter till de frommas tröst en härlig prophetia, som närmast handlar om Judafolkets återställelse från fångenskapen genom Zerubabel, som war liksom en hjelte eller genombrytare på deras återtåg till Canaans land. Men här syftas hufwudsakligen på Herran Christus, den himmelske segerhjelten, som öfwerwunnit alla wåra andeliga fiender och likasom slagit sig igenom döden och förbannelsen och mörkrets härar, och öppnat wägen för sitt andeliga Israel till det himmelska Canaan, hwarifrån det genom synden warit fördrifwet. Han är Herren, Han är Konungen, Han ledsagar såsom härförare hela sitt folk, Han församlar och föder det såsom sin hjord och förer det till lefwande wattukällor under wandringen och till det ewiga fäderneslandet. Joh. 10: 1–18. Denna prophetia syftar äfwen på Israels tillkommande återställelse ifrån den långa Romerska fångenskapen, hwaraf den Babyloniska war blott ett kort förespel. I allmänhet tala prophetiorna om befrielse från fångenskapen både i denna widtomfattande timliga betydelse och isynnerhet i den andeliga betydelse, som syftar på alla trognas ewiga förlossning och salighet. Se Rom. 11. Såsom Zerubabel anförde folket, då de återwände från fångenskapen, så återförer och så anförer Herren Jesus sjelf alla trogna, till dess de anlända till sitt rätta hem, till de många boningarna i Fadrens hus. Joh. 14: 1, 2.

3. Capitel.

Regenters, presters wåld.

Och jag sade: Hörer dock, i höfwitsmän i Jacobs hus, och I förstar i Israels hus: I skullen med rätta wara de, som weta hwad rätt är.* *Jer. 5: 4, 5.

Just de, som skulle wara folkets beskyddare, ledare och lärare, de woro dess förförare och förstörare.

2. Men I haten det goda, och älsken det onda; I skinnen dem huden af, och köttet ifrån deras ben;

3. Och äten mitt folks kött;* och när I hafwen dragit dem huden af, så slån I dem ock benen sönder, och stycken det ifrån hwart annat; likasom uti en gryta, och likasom kött uti en kittel. *Ps. 14: 4.

Tjufwen kommer icke utan till att stjäla, slagta och förderfwa, och sådana tjufwar äro alla, som förwilla och förtrycka Guds folk, men Christus är den gode Herden. Han har låtit sitt lif för fåren, Han är kommen, på det de skola hafwa lif och öfwer nog hafwa. Joh. 10: 10. We dem, som äro falska herdar eller orättfärdiga regenter och domare!

4. Derföre, när I nu till HERran ropande warden, så skall Han icke wilja höra eder, utan skall fördölja sitt ansigte för eder, på den samma tiden, såsom I med edert onda wäsende förtjent hafwen.* *Ords. 1: 28. Es. 1: 15. Jer. 11: 11; cap. 14: 12. Hes. 8: 18.

Herren hörer alltid bön, så snart en menniska åkallar Honom med uppriktiga bättringsrop; men då de obotfärdiga bedja, så ropa de på det sista förgäfwes, likasom de förtappade en gång skola förgäfwes ropa: Herre, Herre! låt upp för oss! Men will du låta Herren hjelpa dig till kropp och själ, will du låta Honom hjelpa dig till lif och salighet, så är din bönhörelse wiss, så wiss, som det är wisst att Herren lefwer.

5. Detta säger HERren emot de propheter, som förföra mitt folk; de predika, att det skall gå wäl,* när man gifwer dem äta; men om man intet gifwer dem i munnen, så predika de, att ett örlig skall komma. *Hes. 13: 18, 19. Micha 2: 11.

Om de falska propheterna, som förwända Guds ord efter eget godtycke eller egen uträkning, se Hes. 13; kap. 34.

6. Derföre skall eder syn warda till en natt, och eder spådom till ett mörker; solen skall nedergå öfwer propheterna, och dagen öfwer dem mörk warda.* *Jer. 15: 9. Joel 2: 10. Amos 8: 9.

7. Och siarena skola till skam warda, och spåmännerna till spott; och måste allesammans skyla sig om munnen,* efter det är intet Guds ord. *3 Mos. 13: 45. Hes. 24: 17.

Olycka och nöd och tröstlöst elände kommer isynnerhet öfwer dem, som så missbruka Herrans ord; de komma på skam, de blifwa föraktade af menniskor och merendels wåga de icke taga sin tillflykt till Gud.

8. Men jag är full med kraft och HERrans Anda; full med rätt och starkhet, att jag förkunna för Jacob sin öfwerträdelse, och Israel sin synd.

Så uttrycker propheten Micha sin frimodiga wisshet derom, att han war kallad af Herran till det prophetiska embetet. Herrans Anda war i honom och gjorde honom full med rätt och starkhet. Samma wisshet om sin kallelse, förenad med den innerligaste ödmjukhet, måste finnas hos hwarje redlig ordets tjenare, eller måste han bedja derom. Se Jer. 15: 19.

9. Så hörer dock detta, I höfwitsmän i Jacobs hus, och I förstar i Israels hus, I som styggens wid rätten, och förwänden allt det redligt är;* *Amos 5: 7; cap. 6: 12.

10. I som uppbyggen Zion med blod, och Jerusalem med orätt.* *Jer. 22: 13. Hes. 22: 27.

11. Hans höfdingar döma för skänker, Hans prester lära för lön, och Hans propheter prophetera för penningar;* förlåta sig uppå HERran, och säga: Är icke HERren ibland oss?† Oss kan ingen olycka uppå komma. *Zeph. 3: 3, 4. †Jer. 7: 4.

12. Derföre skall Zion för eder skull upplöjd warda såsom en åkermark, och Jerusalem warda till en stenhop, och templets berg till en skogsbacke.* *Jer. 26: 18.

Se v. 1. Denna förstörelse blef den timliga följden af den stora ogudaktigheten både hos öfwerheten, hos läroståndet och hos folket. Landet ödelades, städerna förstördes, och skog wäxte deröfwer. Folket fördes i fångenskap och blefwo föraktade fremlingar ibland hedningarna. Oaktadt en del af folket återställdes till Judalandet, så är det dock egentligen samma fångenskap, som ännu räcker under det nya Babylon. Se Matth. 23: 37, 38.

4. Capitel.

Messiæ rike. Babels fängelse.

Men i yttersta dagarna skall det berget, som HERrans hus uppå står, beredt warda, högre än alla berg, och upphöjdt öfwer högarna; och folk skola löpa dertill.* *Es. 2: 2.

Jerusalems berg och dess tempel står här såsom en förebild af Herrans andeliga tempel på jorden, nemligen Christi kyrka och församling.

2. Och många hedningar skola gå, och säga: Kommer, låter oss gå upp till HERrans berg, och till Jacobs Guds hus, att Han lärer oss sina wägar, och wi måge wandra på Hans stigar; ty af Zion skall utgå lagen, och HERrans ord af Jerusalem.* *Es. 2: 3.

Genom apostlarna och Evangelii budbärare samlas många hedningar till Christi kyrka, som här kallas Herrans berg och Jacobs Guds hus. Från Jerusalem är Herrans ord utgånget, från Zion är utgånget salighetens ord, som innefattar både Lagen och Evangelium. Nåd och sanning är kommen genom Jesum Christum, som fullbordat Lagen och uppbygger sin kyrka genom Evangelium.

3. Han skall döma ibland mycket folk, och straffa många hedningar i fjerran land; de skola göra sina swärd till plogbillar, och sina spjut till liar; intet folk skall upphäfwa swärd emot det andra, och skola intet örlig mer föra.* *Es. 2: 4.

Herren dömer och straffar hedningarna genom sitt ord, Joh. 16: 8, och de, som omwända sig och tro på Hans namn, blifwa frälste: de andra blifwa, såsom Hans fiender, lagde till Hans fotapall. Genom sådan seger upprättar Han rättfärdighet och frid bland jordens folk. Es. 2: 4. — ”Guds ord skall komma i hela werlden.” L.

4. Hwar och en skall sitta under sitt winträd och fikonträd,* utan fruktan;† ty HERrans Zebaoths mun hafwer det talat. *1 Kon. 4: 25. †Es. 11: 6.

Att sitta under winträd och fikonträd är en bild af ljuflig trygghet, frid, wälstånd och kärleksfull gemenskap mellan andeliga bröder; det är ock en bild af den ewiga saligheten. Zach. 3: 10.

5. Ty hwart och ett folk skall wandra uti sin guds namn; men wi skola wandra i HERrans wår Guds namn, alltid och i ewighet.

Grt.: Ty alla folk wandra hwar och en uti sin guds namn, men wi o. s. w. — På prophetens tid och ännu på denna tid allt härtills hafwa hedningarna wandrat efter sina falska läror i afguderi och mörker, men de som hafwa Guds ords ljus, de skola wandra i Herrans sin Guds namn. De, som wandra i Hans namn, få åtnjuta den wälsignelse, som är utlofwad, v. 4.

6. På den tiden, säger HERren, will jag församla den halta, och sammansamka* den fördrifna, och den jag plågat hafwer; *5 Mos. 30: 3. Hes. 34: 16. Zeph. 3: 19.

7. Och will göra med den halta, att hon skall få arfwingar, och göra den swaga till stort folk;* och HERren skall wara Konung öfwer dem på Zions berg, ifrån nu och i ewighet.† *Es. 60: 22. †Dan. 7: 14. Luc. 1: 33.

På den tiden (v. 1) i de yttersta dagarna, nemligen i det Nya Testamentets tid och isynnerhet på den tid, då Herren sitt fångna folk förlossar och i sin kyrka insamlar det förströdda Judafolket. Rom. 11. Då blifwer Herren ärad såsom sitt folks Herre och Konung först i tiden och sedan i ewigheten. Den halta och den swaga, nemligen sitt förskingrade otrogna folk, upphöjer Herren då till andelig makt och andelig frihet, det kan då wandra på lifsens wäg, utan att halta, det blifwer då en med andans krafter rikt benådad församling, som frambringar en talrik afföda af andeliga barn.

8. Och du torn, Eder,* ett dottren Zions fäste, din gyllene ros skall komma, ditt förra herradöme, dottren Jerusalems rike. *1 Mos. 35: 21. Neh. 3: 1.

Grt.: Och du torn, Eder (eller herdetorn), Zions dotters fäste, till dig skall det komma, ditt förra herradöme, dottren Jerusalems rike. Tornet Eder war ett herdetorn wid Bethlehem. Zions dotters fäste war konungaborgen i Jerusalem, der konungarna, som kallas folkets herdar, hade sin boning. Från boskapshjorden till konungathronen kallades David, såsom sitt folks konung; i Bethlehem wid tornet Eder föddes Christus, den andelige David, och herdarne på marken woro de första, som hyllade den nyfödde Konungen, nedlagd i en krubba. Af detta barn, som ansågs såsom ett herdebarn, blef den konung, som regerar i himmelen och på jorden. Från herdetornet till det himmelska Jerusalem har Han blifwit upphöjd och intagit sitt herradöme. Äfwen i Jerusalem war ett af David uppbygdt torn, som kallades Eder. Till Jerusalem kommer således herradömet öfwer jordens folk; Christi spira skall råda öfwer allt. Es. 9. Joh. 10: 16.

9. Hwarföre håller du dig då intill andra wänner, liksom du icke skulle få denna konungen?* Eller likasom intet worde af denna Rådgifwaren, efter wärken är dig så uppå kommen, likasom en i barnsnöd? *Jer. 8: 19.

O Israel, o du, som har en sådan Herre och Konung att wänta, som heter Underlig, Råd, Gud, Hjelte, Ewig Fader, Fridförste, hwarföre dyrkar du afgudar, hwarföre söker du hjelp hos hedningarna, hwarföre är du rådlös i nöden? Och du christna folk, är icke din konung när dig, hwarföre håller du dig till andra gudar, hwarföre går du dina egna wägar? Hwarföre låter du icke Guds Ande werka hos dig en andelig födslosmärta, att du må blifwa ett pånyttfödt och heligt folk? — Nära tornet Eder wid Bethlehem födde Rachel, denna stammoder i Israel, sin son Benjamin och afsomnade sedan af födslosmärtans följder, men af hennes söner blefwo mäktiga folk. Så måste Judafolket snart efter prophetens tid undergå en swår födslosmärta, de måste föras till Babel, på det ett nytt sinne och en ny anda hos dem måtte födas och förberedelse werkas till den rätte Davidssonens födelse.

10. Kära, lid dock sådan wärk, och stånka, du dotter Zion, likasom en i barnsnöd; ty du måste wisserligen utur staden, och bo på marken, och komma till Babel; men du skall åter dädan hulpen warda; der skall HERren förlossa dig ifrån dina fiender.* *Ps. 54: 9.

Likasom fångenskapen war en födslosmärta för Israel, så drabbas stundom hela folk af någon swår hemsökelse ifrån Gud, på det ett nytt sinne och en ny anda må åstadkommas, som bereder dem att emottaga Christum. Och så måste genom ånger och bedröfwelse den enskilda menniskan beredas att emottaga Christum; själen måste komma i en andelig födslopina, på det den gamla menniskan må blifwa död och en ny menniska framkomma och uppstå. Då Herren med en menniska winner detta ändamål, så blifwer hon förlossad från alla sina fiender.

11. Ty många hedningar skola ju förfamla sig emot dig, och säga: Han är till spillo gjord, wi wilja se wår lust uppå Zion.

12. Men de weta icke HERrans tankar, och märka icke Hans rådslag, att Han hafwer hemtat dem tillhopa, såsom kärfwar uti ladorna.* *Jer. 51: 33.

Då fienderna sålunda måste bidraga till att bereda ett folk eller en enskild menniska att emottaga Christum, så hafwa de derwid sina fiendtliga afsigter, men Herrans tankar äro andra. Han samlar derigenom sitt folk till sig såsom kärfwar i ladorna och han samlar stundom de ogudaktiga såsom kärfwar och låter sina domar öfwergå dem likasom en tröskning i allahanda straffdomar redan här i tiden.

13. Derföre statt upp och tröska, du dotter Zion; ty jag will göra dig jernhorn och kopparklor, och du skall sönderkrossa mycket folk; så skall jag till spillo gifwa deras gods HERranom, och deras håfwor Honom, som råder öfwer hela werlden.

Detta är en bild af de straffdomar, som Christus will låta öfwergå sitt rikes fiender, se Ps. 2: 9 och Uppb. 12: 5, der en annan bild brukas, nemligen jernris. Den rättfärdige och barmhertige Konungen kan icke skona synden och orättfärdigheten, utan den måste öfwerwinnas och utrotas, och Christi kyrka skall öfwer sina motståndare slutligen komma till ett stort herrawälde genom andelig makt. Märkwärdigt är här ock det uttrycket: Så skall jag till spillo gifwa deras gods Herranom. Det är här Herren, som talar om Herranom. Fadren lofwar att gifwa riket åt sin Son, Dan. 7: 14, och med Honom skola Hans trogna regera. Weten I icke, att de helige skola döma werlden? 1 Cor. 6: 2.

5. Capitel.

Bethlehem. Assurs fängelse.

Men nu, du krigerska, rusta dig; ty man skall belägga oss, och slå Israels domare uppå kindbenet* med ris. *Job 16: 10. Klagow. 3: 30.

2. Och du Bethlehem Ephrata, som liten är ibland de tusende i Juda; utaf dig skall mig den komma, som i Israel en Herre wara skall;* hwilkens utgång warit hafwer af begynnelsen,† och af ewighet. *Matth. 2: 6. Joh. 7: 42. †Joh. 1: 1.

Judarne erkände på den tid, då Christus föddes, att detta war en Messiansk prophetia, och de uttydde den om Messiæ födelseort. Matth. 2: 4–6. Om Ephrata, se 1 Mos. 35: 19. Det war ett stycke land i Juda stam, och dertill hörde den lilla staden Bethlehem, som kallas Bethlehem Ephrata till åtskilnad från ett annat Bethlehem, som låg i Sebulons stam. Denna prophetia säger uttryckligen, att Christus skulle födas i Bethlehem, men att Hans utgång eller Hans födelse warit af begynnelsen och af ewighet. Här talas således icke blott om Hans menskliga, utan också om Hans gudomliga födelse, såsom Guds enfödde Son, född af Fadren i ewighet. De orden: Du, som liten är ibland tusende i Juda, wisa, att Bethlehem war så förminskadt, att det knappt kunde räknas till de orter, som hade ett särskilt öfwerhufwud, en särskild anförare eller furste öfwer tusende. Men Evangelisten anwänder dessa ord efter den sanningen, som Guds Anda deruti inlade, och återgifwer dem sålunda: Du är ingalunda den minsta bland Juda förstar. Bethlehem war ibland de minsta efter det yttre anseendet, men blef genom Messiæ födelse upphöjdt till en hög betydelse, och sjelfwa namnens betydelse uppfylldes. Bethlehem betyder brödhus och Ephrata betyder fruktfält. Genom Christus blef Bethlehem ett andeligt brödhus; Han sjelf är det brödet af himmelen, som gifwer werlden lif. Joh. 6: 33, 51. Bethlehems upphöjelse på detta wis föreställer på ett kraftigt sätt, huru Gud upphöjer det ringa, under det Han förnedrar allt hwad som genom sjelfupphöjelse är högt och stort.

3. Han låter plåga dem, allt in till den tiden, att hon, som föda skall, födt hafwer; så skola då de hans igenlefda bröder igen komma till Israels barn.

Med henne, som skulle föda, menas den jungfru, Immanuels moder, om hwilken äfwen Esaia propheterade, Es. 7: 14. Genom Messias samlades både af Judar och hedningar många själar och förenades till ett andeligt Israel. se Ebr. 2: 11, 12. Joh. 10: 16, och detta samlande till Honom har fortfarit sedan dess, det fortfar ännu och det skall fortfara, till dess äfwen det gamla Israel blifwer samladt. Rom. 11: 26.

4. Men Han skall träda fram, och regera uti HERrans kraft; och uti sin HERras Guds namns härlighet; och de skola bo säkert, ty Han skall på den samma tiden warda härlig, så widt som werlden är.

Christus skall träda fram och regera i Herrans kraft! Detta har skett och håller på att allt kraftigare fullbordas. Här är en prophetia om Christi kyrkas härlighet och om dess slutliga seger och allmänna herrawälde. Se Dan. 7. Zach. 9: 10.

5. Der till skola wi ock hafwa frid för Assur, den nu uti wårt land infallen är,* och wåra hus förtrampat hafwer; ty sju herdar och åtta förstar skola öfwer Honom uppwäckte warda; *2 Kon. 18: 13, 25.

6. De der Assurs land förderfwa skola med swärd, och Nimrods land* med deras bara wapen; alltså skola wi ifrån Assur frälsta warda, den uti wårt land infallen är, och wåra gränser förtrampat hafwer. *1 Mos. 10: 10, 11.

I prophetens tid blef folket plågadt af Syrier och Assyrier, och dessa fiender woro tillika förebilder af Christi kyrkas fiender. Hwarje prophet skådar antichrist i den gestalt, hwaruti fienderna wisade sig på hans tid, men alla skola de öfwerwinnas af Immanuel, som föddes i Bethlehem. De sju herdar och åtta förstar, som skulle uppwäckas öfwer Assur, woro till en ringa början de Maccabeiska förstarna och andra beskyddare, som i Herrans kraft uppträdt emot fienderna. De orden sju och åtta kunna således anses såsom bestämda tal i stället för obestämda. Sedan hafwa Christi apostlar och Hans kyrkas lärare genom sanningens ord och andans swärd nedlagt hedningarnas herrawälde. Förderfwa, grt.: afbeta, såsom då en herde låter sin hjord afbeta marken. Det är en bild deraf, att Christi hjord skall under herdens staf blifwa rådande öfwer jordens länder.

7. Och skola de qwarlefda af Jacob wara ibland många folk, likasom en dagg* af HERranom, och såsom dropparna på gräset, det efter ingen bidar, eller efter menniskor wäntar. *Ps. 110: 3. 1 Cor. 3: 6, 7.

Christi kyrkas rätte medlemmar, alla, som höra till den andelige Jacobs hus, blifwa uppfyllda med andans gåfwor, så att de kunna wattna torra hjertan och göra dem andeligen fruktbärande, såsom Christus säger: Hwilken som tror på mig — af hans qwed skola flyta lefwande wattuströmmar. Joh. 7: 38. Detta skall isynnerhet ske då, när Herren fullbordar sina härliga löften till Israel, Rom. 11: 15–29, och hela Israel warder salig. Daggen och regnet fråga icke efter menniskors wilja; så äro ock andans gåfwor i Herrans hand; wädret blås hwart det will. Joh. 3: 8.

8. Ja, de qwarlefda af Jacob skola wara ibland hedningarna när många folk, likasom ett lejon ibland djuren i skogen, såsom ett ungt lejon ibland en fårahjord, den ingen afdrifwa kan, när han drager derigenom, nedertrampar och rifwer;

9. Ty din hand skall behålla segren emot alla dina fiender, att alla dina owänner måste utrotade warda.

Messiæ seger är af dubbel beskaffenhet; med sanningens ord, med sin rättfärdighet och kärlek segrar Han öfwer alla dem, som blifwa omwände och frälste. Med jernspira, Ps. 2, lägger Han alla sina fiender till sin fotapall. Antingen på det ena sättet eller på det andra öfwerwinnas alla menniskor.

10. På den samma tiden, säger HERren, skall jag taga dina hästar ifrån dig, och förgöra dina wagnar;

11. Och utrota ditt lands städer, och bryta neder alla dina fästen;

12. Och skall utrota de trollkarlar när dig, att inga tecknatydare när dig blifwa skola.

Både emot de otrogna Judarna och emot de otrogna i christenheten är denna prophetia ställd. Trolldom i ordets inskränkta mening hörer nu icke till de herrskande synderna i christenheten, men olydnad emot Guds ord är en trolldomssynd. Hwarje syndalusta har också med sig en berusande tjusningskraft, och isynnerhet är en sådan tjusningskraft förenad med all falsk lära och all falsk wishet. Tecknatydare eller dagawäljare woro de, som gåfwo akt på allahanda tecken i himlakropparnas ställning, skyarnas gestalt, fåglarnas läten och utseendet af offerdjurens inelfwor m. m., och trodde sig deraf kunna weta, hwilka dagar woro lyckliga eller olyckliga för wissa företag. Se Es. 8: 19–22.

13. Jag skall förgöra dina beläten och afgudar ifrån dig, att du icke mer skall tillbedja dina händers werk.

14. Och jag skall nederhugga dina lundar, och förlägga dina städer.

15. Och jag skall drifwa hämnd med grymhet och wrede på alla de hedningar, som icke höra wilja.

Se Ebr. 10: 27. 2 Thess. 1: 8, 9.

6. Capitel.

Falsk och rätt dyrkan, wigt.

Hörer dock hwad HERren säger: Statt upp, och straffa bergen, och lät högarna höra din röst.

Berg och högar äro bilder af det, som högt och fast och mäktigt är.

2. Hörer, I berg, huru HERren straffa will,* samt med de starka jordens fundament; ty HERren will straffa sitt folk, och will näpsa Israel. *Os. 4: 1.

Fundament betyder grundwal. Israels folk betraktade sig såsom upphöjdt öfwer alla jordens folk och sin utkorelse af Herran såsom en orubblig grundwal, hwarpå de kunde stå fast emot alla fiender, ehuru de hade förfallit i afguderi och synd. Det är sannt, Guds utkorelse i Christo Jesu är en orubblig grundwal, och ingen kan öfwerwinna den, som på denna grundwal qwarblifwer; men då menniskan öfwergifwer grunden, 1 Cor. 3: 11, så har han gifwit sig sjelf till spillo. Måtte också christenheten betänka detta och icke öfwergifwa sin starka grundwal; ty då Israel öfwergaf Gud, så öfwergaf Han sitt tempel, och då blef det förstördt af hedningarna; men hade Herren warit derinne, så hade det warit fastare än jordens grundwalar.

3. Hwad hafwer jag gjort dig, mitt folk, och hwarmed hafwer jag betungat dig? Det säg mig.* *Jer. 2: 5.

4. Hafwer jag dock fört dig utur Egypti land,* och förlossat dig utur träldomshuset, och för dig sändt Mosen, Aaron och Mirjam. *2 Mos. 15: 21.

5. Mitt folk, tänk dock der uppå, hwad Balak, konungen i Moab, i sinnet hade,* och hwad Bileam, Beors son, swarade honom,† allt ifrån Sittim och intill Gilgal,** der I ju uppå märka skullen, att HERren hafwer gjort eder allt godt. *4 Mos. 22: 5; cap. 23: 7; †cap. 24: 15. **Jos. 5: 9.

Folket förkastade Herran, såsom om Han wore deras fiende! Men i dessa versar uppräknas några af de största af Guds wälgerningar emot Israels folk, för att påminna dem om Hans stora barmhertighet. Sittim war Israels sista lägerplats i Moabiterlandet och Gilgal den första i Canaans land.

6. Hwarmed skall Jag blidka HERran? Med bugande för den höga Guden? Skall jag blidka Honom med bränneoffer och årsgamla kalfwar?

Då en menniska har fått ett styng i hjertat, så tänker hon på hwad hon skall göra, hon tänker på att frambringa offer; gerningar och offer påtänkas förr, än hon begärt och trott förlåtelsen och genom ny födelse fått ett lydaktigt hjerta; derföre swarar Gud på dessa frågor i v. 7, 8.

7. Menar du, att HERren hafwer behag till många tusen wädrar,* eller till olja, om än otaliga strömmar fulla wore? Eller skulle jag gifwa min första son för min öfwerträdelse? Eller min lifs frukt för min själs synd? *Ps. 50: 9. Ps. 51: 18. Es. 1: 11.

Inga offer, som en menniska kan åstadkomma, kunna borttaga synden. Derpå lägges en ny fråga folket i munnen, om äfwen ett så dyrbart offer, som den förstfödde sonen eller en menniskas lifsfrukt kunde borttaga synden? Häraf synes tydligt, huru djupt det är inplantadt i menniskans hjerta, att wilja med egna offer och egna werk borttaga sin syndaskuld och hjelpa sig sjelf, så snart hon blifwit uppwäckt utur syndasömnen, men ännu icke lärt känna sin Frälsare. Ja, hedningarna plåga sig sjelfwa eller offra sina egna barn i den tanke, att de derigenom kunna försona sina synder, men ack, förgäfwes! Lycklig den, som af Guds Anda låter föra sig till Guds Lamm, som borttager werldens synder. Joh. 1: 29.

8. Det är dig sagdt, menniska, hwad godt är, och hwad HERren af dig äskar, nemligen: att hålla Guds ord, och bruka kärlek, och wara ödmjuk för din Gud.* *5 Mos. 10: 12.

Här swaras fullständigare på den wäckta själens frågor i v. 6 och 7. Det godt är och det Herren äskar framställes här på tre sätt: att hålla Guds ord och bruka kärlek och wandra ödmjukt inför Gud. Att hålla Guds ord innefattar nödwändigt tron på Guds ord, att man således låtit döma sig af Guds lag och kommit till tron på Medlaren genom ordets löften; att man wandrar i kärleken och ödmjukheten, som äro trons hufwudsakliga frukter. Det ordet kärlek innefattar icke blott kärlek till Gud, utan ock kärlek och barmhertighet emot nästan, hwari just kärleken till Gud wisar sig. Ödmjukheten innebär också fördragsamhet och tålamod i pröfningar och lidanden. Här är nådens ordning gifwen till swar på de botfärdigas frågor efter salighetens wäg.

9. HERrans röst skall ropa öfwer staden; men den ditt namn fruktar, honom skall ske lycka; hörer, I slägter, hwad predikadt warder;

10. Skulle jag icke wred warda öfwer det orättfärdiga godset, uti den ogudaktiges hus, och att man wederstyggeligen gör måttet för litet?

11. Eller skulle jag gilla orätt wåg, och falsk wigt i säcken?* *3 Mos. 19: 36. Os. 12: 7.

12. Genom hwilka Hans rike mycken orätt göra, och Hans inbyggare bruka lögn, och hafwa falska tungor i deras hals.* *Jer. 9: 8.

Sådan orättfärdighet, obarmhertighet och förtryck äro förskräckliga kännemärken, att folket i sin ogudaktighet i prophetens tid skyndade att uppfylla syndens mått och framkalla sin undergång. Girighet, bedrägeri och lögn, så snart de hos ett folk få öfwerhanden, förstöra äfwen den borgerliga samhällsgrunden.

13. Derföre will jag ock begynna plåga dig, och göra dig öde för dina synders skull.

14. Du skall icke hafwa nog till att äta, utan skall försmäkta;* och hwad du fattar, det skall dock likwäl icke undkomma; och hwad som undkommer, skall jag öfwerantwarda åt swärdet. *Os. 4: 10.

15. Du skall så, och intet uppskära; du skall olja pressa, och icke smörja dig dermed; och must pressa, och intet win dricka.* *5 Mos. 28: 38, 39. Amos 5: 11. Zeph. 1: 13. Hagg. 1: 6.

Efter jordiska egodelar står eder diktan och traktan, men äfwen dessa skola tagas ifrån eder.

16. Ty I hållen Omri gudstjenst, och all Achabs hus werk, och följen deras lära; derföre will jag lägga dig öde, och dess inbyggare, så att man skall hwissla åt dem,* och I skolen till skam warda. *Jer. 51: 37.

Omri och Achab woro twå konungar i Israel, som allramest utöfwade afguderiets alla styggelser och införde en allmän Baalsdyrkan. Detta bidrog mycket att göra folket moget till straffet och fångenskapen. Ju större framsteg ett folk gör i synder och laster, desto närmare är ett sådant folk sin undergång, om icke bättring sker.

7. Capitel.

De fromma få winna nåd.

Ack! det går mig likasom en, den der efterhemtar i en wingård, der man inga windrufwor finner* till att äta; och wille dock gerna hafwa den bästa frukten. *Matth. 21: 19.

Så klagar propheten i sitt och kyrkans namn öfwer folkets hårdhet, att ingen bättring skedde, oaktadt Herrans mäktiga warningar och wäckelseropen i cap. 6: 9–16.

2. Gode män äro borta* i detta land, och de rättfärdige äro icke mer ibland folket; de fara alla efter att utgjuta blod; hwar och en jagar den andra, att han skall förderfwa honom; *Ps. 12: 2. Os. 4: 1.

3. Och mena, att de göra der wäl utinnan, när de ondt göra;* hwad försten will, det säger domaren, på det han skall göra honom en tjenst igen; de wäldige tala efter sin egen wilja, till att göra skada och wränga det, hwart de wilja. *Es. 5: 20. Micha 2: 1; cap. 3: 11.

En sådan lamhet och orättwisa hos öfwerheten i lagarnas handhafwande är också ett tecken till ett långt framskridet förderf och till ett rikes annalkande upplösning. Då konung, förstar och domare mera fråga efter egennytta och menniskogunst, än efter lag och rätt och allas bästa, så är ett af samhällets starkaste stöd förruttnadt.

4. Den allrabästa ibland dem är såsom törne, och den allraredligaste såsom tistel; men då dina predikares dag kommer, när du skall hemsökt warda, så skola de icke weta hwart de skola.

Dina predikares dag bet. den hemsökelsedag, som folkets propheter och trogna lärare förkunnat. När den dagen kom, så wisste icke Israel, hwart de skulle wända sig. Så är också för hwar och en, som hört Guds ord, dödsdagen och domedagen en sådan dag, hwarom alla trogna lärare predikat, för att kalla folket till bättring.

5. Ingen tro sin nästa; ingen förlåte sig uppå försten; förwara din muns dörr för henne, som sofwer på din arm.* *5 Mos. 13: 6.

Munnen är liksom en dörr och hålles denna dörr sluten, så blifwa tankarna förborgade, men de upptäckas genom munnens öppnande. Denna warning betyder: gif akt på dina ord äfwen för din äkta maka. Så långt gick slutligen den allmänna falskheten och kärlekslösheten hos detta folk, att ingen kunde lita på den andre. Oenigheten mellan makar och förrädiska tänkesätt och falska stämplingar äfwen mot egna anhörige blifwa mer och mer wanliga i förderfwets tider, då lättsinnighet, äktenskapsbrott och andra laster gripa omkring sig.

6. Ty sonen föraktar fadren; dottren sätter sig upp emot modren; sonhustrun är emot sin swära;* och menniskans fiender äro hennes eget husfolk. *Hes. 22: 7. Matth. 10: 35, 36. Luc. 12: 53.

Dessa ord anföras af wår Frälsare med tillämpning på det hat och den bitterhet, hwarmed de obotfärdiga sätta sig emot äfwen sina närmaste anhöriga, så snart de wilja allwarligt omwända sig och blifwa fromma menniskor. Detta hat bidrager då mycket både att hos dem sjelfwa påskynda syndens mognad och att drifwa de botfärdiga allt närmare till Gud.

7. Men jag will se efter HERran, och wänta efter Gud min Frälsare; min Gud skall höra mig.

Hittills har propheten i kyrkans namn klagat öfwer de otrognas hårdhet, falskhet och bitterhet, men här lägger han ljufliga uppmuntringsord i munnen på alla trogna. Församlingen skall se på sin Gud och Frälsare, och hålla sig till Honom och på Honom allena förtrösta.

8. Fröjda dig icke, min fiendska, att jag nere ligger; jag skall åter uppkomma; och om jag sitter i mörkret, så är dock HERren mitt ljus.

Denna fiendska är Babel och Rom och församlingens fiender i allmänhet. Christi församlings förnedringstid skall icke wara för alltid och i bedröfwelsens tider är Herren sjelf dess ljus. Detta gäller också för hwarje enskild trogen själ. I alla pröfningar, i alla olyckor, i allt mörker är Herren sjelf deras tröst och tillflykt.

9. Jag will bära HERrans wrede, ty jag hafwer syndat emot Honom, till dess Han uträttar min sak,* och skaffar mig rätt; Han skall föra mig uti ljuset, så att jag skall se min lust uppå Hans nåd. *Jer. 50: 34.

Med denna förödmjukelse och bekännelse lärer propheten de botfärdiga, huru de skola nalkas sin Gud, sedan Han hemsökt dem med fångenskapen; och detta är en lärdom för alla enskilda menniskor, huru de också skolo wända sig till sin Gud, då de genom hwarjehanda skickelser och Guds Andas nåd uppwäckas ur sin syndasömn.

10. Min fiendska måste det se, och bestå med all skam, den nu till mig säger: Hwar är HERren din Gud?* Mina ögon skola se det, att hon såsorn en träck på gatorna förtrampad warder. *Ps. 42: 4, 11. Joel 2: 17.

Fiendska, se v. 8. Dessa ord innebära ingalunda någon skadeglädje hos Guds folk öfwer fiendernas undergång, utan endast glädje och fröjd öfwer Guds rikes seger. Christus har lärt sina trogna, sägande: Älsker edra owänner, wälsigner dem, som eder banna, görer wäl emot dem, som eder hata, beder för dem, som göra eder skada och förfölja eder. Matth. 5: 44.

11. På den tiden skola dina murar uppbyggde warda, och Guds ord wida utkomma.

Efter den Babyloniska fångenskapen uppbyggdes Jerusalem åter, men här syftas hufwudsakligen på Zions andeliga murar, på Christi kyrka och dess inrättningar, och från detta andeliga Zion är Guds ord wida utkommet och skall ännu widare utkomma.

12. Och uti samma tiden skola de af Assur, och de af de fasta städer komma till dig, ifrån de fasta städer allt intill floden; ifrån det ena hafwet intill det andra, ifrån det ena berget intill det andra.* *Es. 19: 23.

I bokskaflig och timlig mening uppfylldes detta till en början efter fångenskapen, i Maccabeernas tid, men det syftar isynnerhet på folkens andeliga församlande till Christi kyrka och Hans rikes utwidgande intill werldens ändar, mellan alla werldshaf och mellan alla berg.

13. Ty landet skall öde warda för sina inbyggares skull, och för deras gerningars frukts skull.

Ty, grt.: men. Innan dessa prophetior fullbordas, skulle Judalandet ödeläggas för sina innewånares ogudaktighets skull.

14. Men regera du ditt folk med din staf, din arfwedels hjord, både de som bo uti skogen allena, och på åkermarken; låt dem födas i Basan och Gilead, såsom af ålder.

Detta är prophetens och Guds folks bön till Messias, sin kyrkas Herre och Herde, att Han måtte regera och föra sin hjord med sin herdestaf och nära den och beskydda den mot alla fiender, ehwar Hans kyrkas medlemmar befinna sig kringspridda, likasom en hjord i skog och mark. Basan och Gilead hade rika betesmarker, och orden betyda här, att Christi hjord alltid skall hafwa riklig andelig näring, äfwen då den nedtrycktes af timlig bedröfwelse och förföljes af sina fiender.

15. Jag skall låta dem se under,* likasom på den tid, då de drogo utur Egypti land; *Joel 2: 26.

16. Att hedningarna skola det se, och alla deras wäldige skämma sig, och lägga handen på sin mun, och tillhålla sina öron.

Om dessa mäktiga under, se Uppb. 16, men här syftas tillika på nådens under, se Es. 60.

17. De skola sleka stoft* såsom ormar, och darra såsom maskar på jorden uti sina hål; de skola frukta sig för HERran wår Gud, och förskräckas för dig. *Ps. 72: 9. Es. 49: 23.

Genom de stora under, som omtalas, v. 15, 16, skall en stor förskräckelse falla på alla dem, som warit Guds rikes motståndare och som öfwerlefwa dessa domar. Zach. 14.

18. Ho är en sådan Gud som du är;* den der synder förlåter, och tillgifwer din igenlefda arfwedel deras misshandel? Den icke behåller sin wrede ewinnerligen; ty Han är barmhertig.† *Jer. 10: 6. †2 Mos. 34: 6. Ps. 103: 8, 9.

19. Han skall ännu förbarma sig öfwer oss, slå wåra missgerningar neder,* och kastar alla wåra synder uti hafwets djup. *Ap.G. 10: 43.

20. Du skall hålla Jacob trohet, och Abraham den nåd, som du wåra fäder i förtiden swurit hafwer.

Propheten har förut kraftigt warnat och förmanat till bättring. Han har bestraffat sitt folks synder, han har förkunnat straff och fångenskap, han har talat om Messias och Hans härliga rike, om kyrkans förnedringstillstånd och om dess seger och dess upphöjelse genom stora under både i naturens och nådens rike, och här talar han särskilt om salighetens wäg, som är liksom en krona på hans prophetior. Namnet Micha: Ho är såsom Gud! innehåller prophetens förundran öfwer Guds outgrundeliga nåd. Här utbrister hans lofsjungande själ i dessa ord: Ho är såsom Gud, en sådan Gud, som du är, den der synder förlåter o. s. w. Guds ewiga och oföränderliga trohet och nåd och Hans barmhertighets rådslut kunna ej omintetgöras genom folkets synder. Synden skulle straffas, men folket återupprättas! Denna upprättelse och frälsning till lif och salighet har sin grund i Gud allena, i det stora ordet: Han är barmhertig. Ser du dina synder och missgerningar för dina ögon, såsom starka fiender uppställda emot dig, så fly till Honom, som är barmhertig, Han will slå dina missgerningar neder, Han kastar alla dina synder uti hafwets djup. Det som blifwit kastadt i hafwet, det glömmes. Dina synder äro i Christus borttagna och, så snart du genom tron förenas med Honom, äro de också från ditt samwete afplanade och inför Guds domstol förgätna, så att de aldrig mera skola ihågkommas eller läggas dig till last, om du förblifwer i Christus intill ändan. Från afgrunden har synden sitt ursprung, den måste återwända dit; den menniskan, som will behålla synden, hörer honom till, som är syndens herre och ursprung; synden är ormens beläte, och den som har ormens beläte i sin själ måste också följa med till det bottenlösa djupet. Will du blifwa frälst, så måste du afsäga dig djefwulen och allt hans wäsende och låta Christus kasta dina synder i hafsens djup och upphöja din själ till nådens, barmhertighetens och rättfärdighetens fasta Zions-borg. Guds förbarmande beror på Hans kärlek och sanning, på Hans utkorelse och trofasta nådelöften i enfödde Sonen, genom hwilken Han talade till fäderna, och som före werldens begynnelse war utsedd till salighetens grundwal för alla, som tro. 1 Pet. 1: 20.

Ände på Propheten Micha.