| Förmaning till enighet. | Pauli första Bref till Korintierna. | Kap. 1. | 423 |
bestraffningsord, hwartill det i deras församling inkomna oskicket föranledde, erkänner han den gemensamma nåd, i hwilken de dock i grunden woro beståndande. Derföre kallar han ock Gud min Gud, för att angifwa huru innerlig han anser sin gemenskap med dem wara, och huru han deltager med dem i åtnjutandet af de nådeförmåner, som Gud dem gifwit.
5 att I uti alla stycken hafwen blifwit rika i honom, i allt ord och all kunskap, 2 Kor. 8: 7. Kol. 1: 9.
Som wille aposteln säga: Att I, Korintier, som förr woren så fattige, ja utblottade på allt andeligt godt, nu uti alla stycken, med alla slags andeliga gåfwor hafwen blifwit rika i och genom honom, och i synnerhet rika i allt ord eller Guds ords rena, för eder rikligen förkunnade lära, och all kunskap eller grundlig insigt i innehållet af den förkunnade läran.
6 såsom wittnesbördet om Kristus har blifwit stadfäst hos eder,
Såsom wittnesbördet om Kristus har blifwit stadfäst hos eder af Gud genom frukterna af ordets predikan både i hjertat och i lefwernet.
7 så att I icke stån efter i någon nådegåfwa, medan I wänten wår Herre Jesu Kristi uppenbarelse, Fil. 3: 20. Tit. 2: 13.
En sådan andelig rikedom hade wederfarits Korintierna, att de icke stodo efter i någon nådegåfwa. Den dem tillegnade fullheten af den Helige Andes gåfwor, som här antydes, blifwer utförligare beprisad mot slutet af brefwet (kap. 12 [et]c.). Det är för gåfwornas missbruk, som de längre fram i brefwet klandras. Emellertid hade missbruket ej gått så långt, som t. ex. hos Galaterna. Twärtom war bruket hos dem ännu i grunden troget så till wida, att de wäntade wår Herres Jesu Kristi uppenbarelse. Att ej behöfwa frukta, utan kunna med gladt hopp wänta Jesu ankomst, är ett af de kristnas förnämsta kännetecken; och aposteln anför denna deras wäntan såsom en bekräftelse på att de ännu stodo faste i tron.
8 hwilken ock skall stadfästa eder intill änden, så att I blifwen oförwitliga på wår Herre Jesu Kristi dag. 2 Tess. 3: 3. Kol. 1: 22. 1 Tess. 3: 13. 5: 23.
9 Gud är trofast, genom hwilken I hafwen blifwit kallade till delaktighet i hans Son, Jesus Kristus, wår Herre. 1 Tess. 5: 24. Joh. 15: 5.
Hwilken, nemligen Gud, ock skall stadfästa eder intill änden, så att I blifwen oförwitliga på wår Herre Jesu Kristi dag; och detta sitt hopp grundar aposteln på Guds trofasthet, icke på Korintiernas trohet.
10 Men jag förmanar eder, mina bröder, wid wår Herre Jesu Kristi namn, att I fören alla samma tal, och att inga söndringar må finnas bland eder, utan att I ären fullkomnade i ett sinne och i en mening. Rom. 12: 16. 15: 5. Ef. 4: 3. Fil. 2: 2. 3: 15 f. 1 Petr. 3: 8.
Men, oaktadt Guds trofasthet, som skulle stadfästa dem, behöfdes en allwarlig förmaning till troget anwändande af hans nåd. Förmaningen war så mycket nödwändigare, som de stodo i söndringarnas fara. De hade börjat fästa sig wid menniskonamn (v. 12). Derföre förmanar aposteln dem 'wid eller genom wår Herre Jesu Kristi namn, som skulle wara dem öfwer alla namn dyrbart. Såsom rika i allt ord (v. 5), förmanas de att föra alla samma tal, wara enstämmige i samma bekännelse, såsom de blott hafwa en Herres och frälsares namn att bekänna; och att ibland dem ingen twedrägt eller inga söndringar måtte wara, utan twärtom att de måtte wara fullkomnade d. ä. wäl sammanfogade, såsom inbördes lemmar i samma andeliga lekamen, i ett och samma sinne eller andeliga tänkesätt och i en och samma, från enheten i sinnelag härflytande, mening, så att de otillbörliga ords och meningsstriderna måtte upphöra.
11 Ty af Kloes husfolk har det blifwit berättadt för mig om eder, mina bröder, att twister äro bland eder.
Kloe war en kristen qwinna, hwilkens husfolk medfört dessa underrättelser från Korint till Efesus, der aposteln uppehöll sig.
12 Jag menar det, att hwar och en bland eder säger: ”jag håller mig till Paulus”, ”jag till Apollos”, ”jag till Kefas”, ”jag till Kristus”. Ap. G. 18: 24. 2 Kor. 3: 4. Joh. 1: 42.
D. ä. de kallade sig särskildt lärjungar efter ett wisst namn.
13 Är då Kristus delad? Icke har wäl Paulus blifwit korsfäst för eder? Eller hafwen I blifwit döpta till Pauli namn?
Med sina tillrättawisande frågor wänder sig aposteln således först till dem, hwilka med förringande af Kristi sändebud, i köttslig förmätenhet sade: jag håller mig till Kristus, och sedan till dem, hwilka till Herrens förringande fäste sig wid någon af hans utmärkte tjenare: Är då Kristus delad, han, som är det enda hufwudet för sina lemmar och ej will dela denna ära med sina tjenare, månne denne ene Kristus är delad, så att I hafwen en särskild Kristus? Icke har wäl Paulus blifwit korsfäst för eder, så att han är eder frälsare? Eller hafwen I blifwit döpta till Pauli namn, så att I skolen nämnas efter hans namn (jemför Matt. 28: 19)? Samma fråga gäller naturligtwis äfwen dem, hwilka med partisinne fäste sig wid den i Korint bekante Apollos’ person, likaledes dem, hwilka i samma sinne fäste sig wid Kefas eller Petrus, som af dem högaktades framför de andra apostlarna, emedan han syntes dem hafwa stått högst i Herrens förtroende.
14 Jag tackar Gud, att jag icke har
_427.jpg&oldid=348055){kind=link}