Bibeln (Fjellstedts förklaringar)/Pauli andra Bref till Tessalonikerna

←  Pauli första Bref till Tessalonikerna

Biblia, Det är All den heliga Skrift Med Förklaringar av Peter Fjellstedt Pauli andra Bref till Tessalonikerna

Pauli första Bref till Timoteus  →

Pauli Andra Bref Till Tessalonikerna.

Inledning.

Medan aposteln ännu uppehöll sig i Korint, erhöll han widare underrättelse från de kristna i Tessalonika, som wisade, att de fortforo i trons lif och i kärleken, ja, i ståndaktigt tålamod under fortfarande bedröfwelser. Allt detta uppfylde honom med glädje och tacksamhet till Gud, men tillika fick han weta, att några af dessa kristna sysselsatte sig med förwetna bemödanden att utröna dag och stund för Kristi tillkommelse. Detta medförde tillika en benägenhet att försumma de jordiska göromålen. Aposteln underwisar och styrker dem i deras tro, men warnar dem för den farliga afwäg, hwilken några hade börjat att beträda, och underwisar dem om de tecken och det tillstånd på jorden, som först måste komma, innan Kristi tillkommelse sker. Deraf kunde de lätt weta, att Kristi tillkommelse icke kunde wäntas hwad ögonblick som helst. De borde dagligen wara beredde att skiljas hädan, och för öfrigt med samwetsgrann flit och trohet sköta sitt jordiska kall, gifwa akt på tidens tecken och tidens händelser samt wänta på Herrens tillkommelse, men icke försöka att utröna tiden derför. Den underwisning, som här är gifwen, är ganska wigtig för Kristi kyrka och blifwer allt wigtigare, ju närmare dessa stora händelser äro för dörren.

1 Kapitlet.

Helsning. Aposteln tackar Gud för Tessalonikernas fasthet i tron och beder för dem.

Paulus och Silvanus och Timoteus till Tessalonikernas församling i Gud, wår Fader, och Herren Jesus Kristus. 1 Tess. 1: 1.

2 Nåd ware med eder och frid af Gud, wår Fader, och Herren Jesus Kristus!

Se 1 Tess. 1: 1.

3 Wi äro pligtige att alltid tacka Gud för eder, mina bröder, såsom tillbörligt är, för det att eder tro rikligen tillwäxer, och att den inbördes kärleken hos hwar och en af eder alla öfwerflödar, Fil. 1: 3. Kol. 1: 3. 1 Tess. 1: 2. Ef. 1: 16.

Dessa kristnas tro och kärlek uppenbarades allt mera och wäxte till under deras förföljelser och lidanden.

4 så att wi sjelfwa berömma oss af eder i Guds församlingar för edert tålamod och eder tro i alla edra förföljelser och i de bedröfwelser, hwilka I uthärden, 1 Tess. 2: 19.

Denna församling kunde för sin tro, kärlek och tålamod tjena till uppmuntran, tröst och föredöme för andra församlingar.

5 såsom ett bewis på Guds rättfärdiga dom, att I mån aktas wärdige Guds rike, för hwars skull I ock liden, Matt. 5: 11 f. 1 Tess. 2: 14.

Kristi bekännare blifwa icke för sin tros skull eller för sina gerningars eller lidandens skull wärdige Guds rike, ty Kristus allena gör dem wärdiga, och för hans skull allena blifwa de salige, men de frommas lidanden och de ogudaktigas lycka i detta lifwet äro bewis derpå, att en fullkomlig och rättwis dom är att wänta, hwarigenom Guds helighet och rättfärdighet skall uppenbara sig. Då Gud låter lidanden öfwergå de troende, så wisar han dermed, att han will göra dem wärdige Guds rike, och då han låter de ogudaktiga falla i sådan blindhet och förhärdelse, att de förfölja Kristi bekännare, så är det ett tecken till den dom, hwartill de sjelfwe göra sig wärdige.

6 om det annars är rättfärdigt hos Gud att med bedröfwelse wedergälla dem som bedröfwa eder,

Guds rättwisa fordrar, att den, som gör ondt, måste lida ondt. De som bedröfwa Guds folk bewisa derigenom sitt hat till sanningen, till heligheten och till Gud sjelf, och så mycket mera år det derigenom uppenbart, att den dom är rättwis, som slutligen öfwergår dem. Men då wedergällningsrätten tillhörer Gud allena, så skall Guds folk aldrig sjelf hämnas på sina fiender, utan blott söka att wedergälla ondt med godt. Min är hämnden, jag skall wedergälla, säger Herren, Rom. 12: 19.

7 och att gifwa eder, som bedröfwens, wederqwickelse med oss, när Herren Jesus warder uppenbar från himmelen med sin magts änglar, 1 Tess. 4: 16.

Den fullkomliga wedergällningen inträder då Herren Jesus warder uppenbar, Kol. 3: 4. Änglarne äro Guds sändebud och uträtta hans befallningar med den magt och de krafter han gifwer. I skapelsen fröjdade sig morgonstjernorna; då lagen utgafs, woro änglahärar werksamma; wid Kristi födelse, uppståndelse och himmelsfärd uppenbarade sig änglar, och wid Kristi tillkommelse till domen är han omgifwen af änglahärar och utsänder änglar att församla hans utwalda. Wederqwickelse, d. ä. frid och förlossning från allt ondt. Gud uppenbarar sin rättfärdighet, helighet och rättwisa, i det han försätter hwarje förnuftigt wäsen i det tillstånd, som motswarar detta wäsens inre beskaffenhet, salighet för de heliga, qwal för de onda.

8 i eldslåga, för att hämnas på dem som icke känna Gud och icke lyda wår Herre Jesu Kristi evangelium, Rom. 2: 8. 2 Petr. 3: 7.

De som dömas med hämndens dom, äro af tweggehanda betydligt olika beskaffenhet, nemligen först sådane, som icke känna Gud, således Judar, muhammedaner, hedningar och alla sådane, som äro okunniga i Guds ord, äfwen om de kallas kristna; för det andra alla sådana, som hafwa mer eller mindre kristlig kunskap, men icke wilja lyda Kristi evangelium. Alla som icke lyda evangelium, ställa sig sjelfwa under lagen. Hwad den syndiga menniskan efter lagen har att wänta, betecknas genom Sinais brand och ljungeld, 2 Mos. 19: 16. De som icke lyda evangelium och icke anamma frälsningen med tron, wälja sjelfwa lagens förbannelse och Guds rättfärdiga wredes eld, se 5 Mos. 4: 24. Ebr. 12: 29. 2 Petr. 3: 10.

9 hwilka skola lida straff, ewigt förderf ifrån Herrens ansigte och från hans krafts härlighet,

Den allsmägtige domarens ansigte och hans magts härlighet äro redan tillräckliga att förorsaka de opånyttfödda menniskorna den allra största förskräckelse och häpnad, se Upp. 6: 15, 17. Luk. 23: 30. Och alla jordens folk skola jemra sig, Upp. 1: 7.

10 när han kommer för att på den dagen förhärligas i sina heliga och beundras i alla dem som tro. Ty wårt wittnesbörd till eder har blifwit trodt.

Då Herren Jesus kommer, blifwer han förhärligad i sina heliga, och de blifwa uppenbarade med honom i härlighet; de afsomnade uppstå med en förklarad lekamen, de troende, som lefwa wid hans tillkommelse, blifwa förwandlade och utan lekamlig död förhärligade. Han uppenbarar sin förunderliga kraft och sin gudomsmagt i alla dem, som i tron äro delaktige af Guds natur, de blifwa då uppenbarade såsom Guds barn, de blifwa till själ och kropp förklarade; och detta skall hos alla, som äro qwar i synden och mörkret, förorsaka den allra största förundran; ja, äfwen hos de troende sjelfwa, då det blifwer dem uppenbart, hwad Gud har beredt åt dem, som älska honom, 2 Kor. 2: 9. Detta skall ske på den dagen. De orden: ty wårt wittnesbörd till eder har blifwit trodt, d. ä. predikan om Kristus, tillägger aposteln, för att stärka deras tillförsigt, att ock dem skall wederfaras den härlighet som förestår de trogna.

11 Fördenskull bedja wi ock alltid för eder, att wår Gud wille anse eder wärdige kallelsen och krafteligen fullborda hwarje godhetens uppsåt och trons werk,

Med förbönen wisar aposteln här, att det är Gud allena, som kan göra menniskan wärdig till kallelsens härlighet och genom sin kraft uppfylla den nya wiljans goda uppsåt och trons werk, som han i sina utkorade har begynt.

12 på det att wår Herre Jesu Kristi namn må warda förhärligadt i eder, och I uti honom, efter wår Guds och Herren Jesu Kristi nåd.

På den stora dagen skall Kristi namn blifwa förhärligadt i hela Guds folk, och Guds folk förhärligas i honom, emedan hans öfwerstepresterliga och konungsliga embete då skall uppenbara sin fullkomliga kraft i alla de utkorade. Att blifwa omwänd, rättfärdiggjord och pånyttfödd, att få lida i Jesu efterföljelse, att blifwa helgad i sanningen, att blifwa förklarad till den inwertes menniskan och förhärligad i uppståndelsen — allt detta är ett nådens werk, hwarigenom Kristus blifwer förhärligad i alla de benådade.

2 Kapitlet.

Antikrists uppträdande före Kristi tillkommelse. Förmaning till ståndaktighet.

Men wi bedja eder, mina bröder, angående wår Herre Jesu Kristi tillkommelse och wårt församlande till honom,

I afseende på Kristi tillkommelse och alla troendes slutliga och fullkomliga förening med honom gifwer aposteln här en så wigtig underwisning, att han bedjande uppmanar alla att akta derpå.

2 att I icke hastigt låten rubba eder ifrån besinningen eller förskräcka eder, hwarken genom ande eller genom tal eller genom något bref, såsom från oss, såsom om Herrens dag wore för handen. Matt. 24: 4 f.

Icke hastigt, icke tanklöst böra de troende låta rubba sig från sin besinning och icke låta förskräcka sig eller uppwäckas till någon förhastad glädje, såsom om Kristi tillkommelse wore strax att wänta. Hwarken genom ande, nemligen någon föregifwen uppenbarelse, eller genom tal, nemligen några utläggningar, förklaringar af profetiska och apostoliska ord, icke heller genom något föregifwet diktadt bref, såsom om det wore från en apostel, skulle de kristna låta hänföra sig och tänka, att Kristi tillkommelses dag wore alldeles nära.

3 Ingen bedrage eder på något sätt; ty dessförinnan måste affallet ske och syndens menniska, förderfwets son, warda uppenbar, Matt. 24: 23 f. 1 Tim. 4: 1. 1 Joh. 2: 18.

Här wisar aposteln, att Kristi tillkommelse icke sker förr än ett stort affall skett i Kristi kyrka, och en stor och mägtig fiende, den personlige antikrist blifwer uppenbarad, som i egentlig mening kallas syndens menniska, förderfwets son. Fiendskapen emot Gud uppnår i honom sin höjd. Ju större fiendskapen är emot Gud, desto större är synden och förtappelsen. Om detta affall, se Matt. 24: 10–39, och om denne fiende, som äfwen kallas antikrist, 1 Joh. 2: 18, se Upp. 11: 7; kap. 13: 8; kap. 17: 11; kap. 19: 19, 20. Dan. kap. 7 och 8.

4 som sätter sig emot och upphäfwer sig öfwer allt som kallas Gud eller heligt, så att han sätter sig i Guds tempel såsom en Gud och föregifwer sig sjelf wara Gud. Dan. 11: 36.

I detta mägtiga öfwerhufwud, hwari alla ondskans krafter samla och förena sig, uppnår allt förakt emot Gud och emot all religion sin högsta höjd; han framwisar sig sjelf, att han är Gud, och han skall blifwa trodd; han will sjelf tillbedjas och äras i Guds ställe, och det skall ske så, Upp. 13: 8; han förföljer och söker att utrota alla, som icke wilja dyrka honom, utan tillbedja den sanne Guden, Upp. 13: 15. Denna person framträder, när affallet i kristna kyrkan så widt utbredt sig, att wägen står honom öppen. Menniskorna hafwa nu redan börjat ett sådant afguderi. De sätta förnuftet till domare öfwer Guds ord; de upphöja och ära så kallade snillen, såsom om de wore gudomliga, äfwen då de bewisat sig såsom uppenbart ogudaktiga. Anfallen mot den kristna trons grundwalar winna det största bifall af dem, hwilka denna werldens gud har förblindat.

5 Minnens I icke, att jag sade eder detta, när jag ännu war hos eder?

Så wigtig war denna lära för aposteln, att han strax i början hade underwisat de kristna om dessa wigtiga ting.

6 Och nu weten I hwad det är som hindrar; på det att han i sin tid må warda uppenbar.

Hwad som ännu hindrar den antikristiska magten att taga öfwerhand, war den werldsliga öfwerheten. Äfwen den hedniska öfwerheten på den tiden war ett sådant hinder. Judarne hade försökt att i Rom uppställa en falsk Messias, och denne wann stort anhang, men kejsaren (Klaudius) dämpade rörelsen och fördref Judarne från Rom, se Ap. G. 18: 1, 2. Så länge den werldsliga öfwerheten erkänner Gud såsom allsmägtig Herre och Konung och Kristus såsom werldens frälsare, så kan antikrist icke blifwa uppenbarad, förr än detta hinder blifwer öfwerwunnet Till en del har detta redan skett i åtskilliga länder, så att ondskans magt börjat uppenbara sig i en ogudaktig tidsande, i sjelfherskande folkwilja, i menniskoförgudning o. s. w. Men den tid, som i Guds rådslut är bestämd för att tillåta det ondas utbrott och framgång till allmän skenbar seger, är ännu för oss förborgad.

7 Ty laglöshetens hemlighet är redan werksam; allenast, den som nu hindrar, han måste undanrödjas.

Ondskans hemlighet war redan då werksam, sataniska krafter werkade på åtskilliga sätt, för att motarbeta och utrota Kristi evangelium och den sanne Gudens dyrkan. Redan på apostlarnas tid började den mot kristendomen fiendtliga läran wisa sig i de irrläror, hwilka i de apostoliska brefwen bekämpas.

8 Och då skall den laglöse warda uppenbar, hwilken Herren skall dräpa med sin muns anda och tillintetgöra genom uppenbarelsen af sin tillkommelse; Upp. 19: 20.

Han sätter sig öfwer Guds lag och gör sin wilja till lag för andra. Denna ondska och laglöshet har mägtigt framträdt i Påfwewäldet, som efter godtycke fördunklat och förfalskat salighetsläran och tillwällat sig oinskränkt herravälde öfwer menniskornas samweten, och föregifwit, att påfwen är ofelbar, såsom den der på jorden regerar i Kristi ställe. Ännu tydligare har antikrists ande framträdt i wåra tider i den falska werldswishet, som förnekar Gud och Kristus och förkastar eller förfalskar uppenbarelsens ord. Allra tydligast skall ondskan uppenbara sig i den person, som här kallas i egentlig mening den laglöse, den onde. Huru den laglöse, som sätter sig i Guds och Kristi ställe, skall blifwa störtad och i grund förderfwad, se Upp. 19: 15–21, och detta sker wid uppenbarelsen af Kristi tillkommelse. Kristi muns ande är för hans fiende såsom ett skarpt tweeggadt swärd.

9 och dennes tillkommelse sker i följt af Satans werksamhet med all lögnens kraft och tecken och under Matt. 24: 24.

Antikrists uppträdande förberedes och befordras genom Satans werkan, som alstrar den falska lärdomen, den ogudaktiga tidsandan, det allmänna affallet från Kristus o. s. w. Satan understödjer antikrist med sina krafter till att göra tecken och under, hwarmed han bedrager menniskorna till att tro honom wara Gud. Han skall göra så stora tecken och under, att, om möjligt, skola äfwen de utwalda blifwa wilseledda. Matt. 24: 24. I antikrist framträder Satan mer än någonsin förut i menniskogestalt; han lyckas att i denna person öfwerwinna hwad som finnes qwar af Guds beläte i den fallna menniskonaturen, han införlifwar sig med denna person och will med denna förening efterapa Guds Sons mandomsanammelse. Såsom i Kristus bor gudomens fullhet, så försöker Satan att sammansmälta sitt wäsende och sin ande med den person, som kallas syndens menniska, så att den må blifwa ett tillhåll för Satans fullhet i en tjusande och förförande gestalt.

10 och med allt orättfärdighetens bedrägeri bland dem som warda förtappade, derföre att de icke hafwa mottagit kärleken till sanningen, att de måtte blifwa frälsta. 2 Kor. 4: 3 f.

De, som icke wilja af Guds nåd emottaga kärleken till sanningen, nemligen till Kristus sjelf, som är wägen, sanningen och lifwet, de bewisa just dermed, att de förkasta sanningen, att de älska lögnen, och derföre låter Gud till slut den förförelse komma, genom hwilken deras orättfärdighet, som de hafwa i hjertat, också framträder och uppenbarar sig i otrons fräcka uttalande, i fullt affall ifrån kristendomen och i hat till Kristus. Den som icke will tro och lyda sanningen wäljer sjelf sin förtappelse.

11 Och fördenskull skall Gud sända dem kraftig willfarelse, så att de skola tro lögnen,

Den, som icke aktar sanningen, kastar sig friwilligt i lögn och willfarelse, och då hjertat wäljer lögnen, så tillåter Gud, att lögnen framträder med stor magt och fagert sken, så att den menniskan, till straff för sin kärlek till lögnen, blifwer ännu mera förwillad, förblindad och bedragen. Se 1 Kon. 22: 22. Rom. 1: 21, 24. Så snart otron och affallet från Herren stigit till en wiss höjd, så låter den rättfärdige Guden alltid någon falsk ande uppstå, som uttalar de otrognas tankar och blifwer deras stöd, ledare och anförare på otrons och förtappelsens wäg. Detta är orsaken, hwarföre Gud låter sådana willoandar uppstå och förföra så många. Inga andra blifwa fångna i lögnens garn, än de, som wilja warda förförde. Det kommer till slut så långt, att de, som icke tro på Kristus, de tro på antikrist, ty något will hwarje menniska hafwa att tro på, och derföre råkar hon genom otron in i wantron.

12 på det att alla må warda dömda, som icke hafwa trott sanningen, utan haft sin lust i orättfärdigheten

Otron på Guds ord och på Kristus wisar alltid att menniskan har lust i orättfärdigheten. Att wara skild från Kristus är idel orättfärdighet, ty utan tro är det omöjligt att täckas Gud. Genom tron på antikrist blifwer orättfärdigheten i sitt högsta mått uppenbarad, och derpå följer domen öfwer denna orättfärdighet. Joh. 3: 18, 20.

13 Men wi äro pligtige att tacka Gud alltid för eder, mina af Herren älskade bröder, att Gud har utwalt eder från begynnelsen till frälsning genom Andens helgelse och genom tro på sanningen, 1 Tess. 1: 4. 2 Tess. 1: 3.

14 hwartill han har kallat eder genom wårt evangelium, att I skolen winna wår Herre Jesu Kristi härlighet.

Nemligen frälsning genom Andens helgelse och genom tro på sanningen. Gud har utwalt eller utkorat eder i Kristus, och efter denna utkorelse kallat eder; genom sin Helige Ande har han afskilt eder ifrån werlden och orättfärdigheten och gjort eder till sin egendom. Denna afsöndring från werlden, detta barnaskap hos Gud består i tron på sanningen, i tron på Kristus.

15 Stån derföre nu fast, mina bröder, och hållen eder wid de lärdomar I hafwen inhemtat, ware sig genom wårt tal eller wårt bref. 2 Tess. 3: 6.

16 Men wår Herre Jesus Kristus sjelf och wår Gud och Fader, som har älskat oss och i nåd gifwit oss en ewig hugswalelse och ett godt hopp,

17 han hugswale edra hjertan och stadfäste eder i allt godt ord och werk.

Den ewiga hugswalelsen och det goda hoppet, som nåden gifwit de trogna, will Herren sjelf stadfästa, och både i andeligt ljus och i trons frukter låta sitt folk tillwäxa samt uppfylla dem med kraft och hugswalelse under alla de bedröfwelser, som möta, i synnerhet i affallets tider.

3 Kapitlet.

Uppmaning till förbön, ordning och arbetsamhet. Sluthelsning.

För öfrigt, mina bröder, bedjen för oss, att Herrens ord må hafwa framgång och warda förhärligadt, såsom ock hos eder, Ef. 6: 18 f. Kol. 4: 3.

Hafwa framgång, egentligen löpa, hafwa skyndsam framgång. Framgång får Guds ord, då det emottages i menniskors hjertan, så att de komma till tron på Kristus och blifwa frälste. Då blifwer det ock prisadt och förhärligadt såsom en Guds kraft till frälsning för hwar och en som tror. Rom. 1: 16. På det ordet måtte hafwa skyndsam framgång och warda förhärligadt, uppmanar aposteln dem till bön för sig såsom ordets förkunnare.

2 och att wi må warda befriade från de wanartiga och onda menniskorna. Ty tron är icke hwar mans. Rom. 15: 30 f.

Alla Kristi bekännare böra häraf lära att bedja för hwarandra om förlossning från allt ondt. Wanartiga och onda menniskor äro farliga andeliga fiender, derföre böra wi särskildt bedja om förlossning från deras magt och list och förföljelsen; ty tron är icke hwar mans: alla äro icke tillgängliga för tron; och detta är orsaken till deras wanart och ondska och påkallar de trognas trägna förböner. Det är för många menniskor förgäfwes att saligheten tillbjudes dem genom evangelium; de wilja icke tro på sanningen, att de måtte blifwa frälste, ehuru Gud will att alla skulle warda frälste och komma till sanningens kunskap. Se Ap. G. 17: 31. Joh. 5: 44. Ap. G. 8: 13, 21.

3 Men trofast är Herren, hwilken skall stadfästa eder och bewara eder för det onda. 2 Kor. 1: 9. 10: 13. 1 Tess. 5: 24. Joh. 17: 15.

Det onda, kanske rättare den onde, d. ä. djefwulen. Så tröstar Guds ande alla troende, på det de i onda tider, under förföriska läror, frestelser, förföljelser och lidanden skola förtrösta på Herrens bewarande nåd. I wår swaghet och brist på trofasthet få wi förtrösta på den trofaste frälsaren, som sjelf will fullborda det werk, han i oss har börjat, och bewara oss för Satan och för onda menniskor och för wår onda natur.

4 Och wi tillförse oss af eder i Herren, att I både gören och skolen göra hwad wi bjuda eder; 2 Kor. 7: 16.

För att blifwa bewarade och stadfästade i nåden, v. 3, är det nödwändigt att wi akta på Herrens ord och i trons lydnad göra derefter.

5 men Herren styre edra hjertan till Guds kärlek och till Kristi tålamod.

Allt, som till frälsning och salighet hörer, är af idel nåd. Hafwa wi nåden, så är dock alltid af nöden, att Herren styrer wåra hjertan, så att wi alltid af kärlek till Gud göra hans wilja och efterfölja Kristi tålamod i att lida allt hwad han behagar pålägga oss.

6 Och wi bjuda eder, mina bröder, i wår Herre Jesu Kristi namn, att I dragen eder från hwar och en broder, som wandrar oskickligt och icke efter den lärdom, hwilken han har fått af oss. 2 Kor. 5: 9 f. Tit. 3: 10. 2 Joh. v. 10.

Från hwar och en, som will wara en broder i Kristus, men icke lefwer efter Guds ords föreskrift, skola de troende draga sig undan, på det han må blifwa förödmjukad och komma till besinning och bättring. Icke blott grofwa förbrytelser, utan allt oskick bör föranleda en sådan afsöndring. Det är också oskickligt, då någon försummar de lekamliga göromålen, äfwen om han med något slags andelig beställsamhet gifwer ett godt sken åt försummelsen. Se 1 Tess. 4: 11, 12.

7 Ty I weten sjelfwa, huru I bören efterfölja oss, emedan wi icke hafwa uppfört oss oskickligt bland eder 2 Kor. 11: 1. 1 Tess. 1: 6. 2: 10.

8 och icke heller för intet ätit bröd hos någon, utan i beswär och möda arbetade wi natt och dag för att icke wara någon af eder till tunga, Ap. G. 18: 3. 20: 34. 2 Kor. 4: 12. 2 Kor. 11: 9. 12: 13. 1 Tess. 2: 9.

Med sitt exempel hade aposteln wisat, huru en kristen skall wandra, och den, som har ett andeligt kall, bör alltid ställa sig så, att han derför emottager den allra minsta lekamliga wedergällning, som han möjligen kan.

9 icke derföre att wi icke hafwa rättighet dertill, utan på det att wi skulle framställa oss sjelfwa såsom ett föredöme för eder, att I måtten efterlikna oss. Matt. 10: 10. 2 Kor. 4: 16. 9: 4 f. 11: 1. 1 Tess. 1: 6. 2: 7, 10. Fil. 3: 17. 1 Tim. 5: 18.

Icke derföre att wi icke hafwa rättighet, nemligen att fordra underhåll. Se 2 Kor. 9: 6–17.

10 Också gåfwo wi eder, när wi woro hos eder, det budet: om någon icke will arbeta, skall han icke heller äta.

Du skall äta ditt bröd i ditt anletes swett, 1 Mos. 3: 19. Om någon kristen kom i frestelse att tänka, att han i sitt nya lif och sin höga himmelska kallelse icke mera behöfde sköta de jordiska göromålen, så skulle han tänka efter, om han war upphöjd öfwer de jordiska behofwen. Så länge du behöfwer städer och föda, så är arbetet i din kallelse den efter syndafolket faststälda ordningen, i hwilken Gud lofwat att gifwa dig det dagliga brödet. Äfwen den, som har medel att lefwa utan arbete, får icke wara sysslolös, om han är en kristen, ty kärleken till Kristus måste då twinga honom att arbeta för hans rike.

11 Ty wi bära, att några wandra oskickligt bland eder och arbeta icke, utan befatta sig med onyttiga ting.

Wi se här, att kristna behöfwa warnas för frestelsen att försumma de jordiska pligterna. Ju mera de dertill frestas, och ju mera den otrogna werlden anklagar dem för benägenhet till sådan försummelse, desto angelägnare böra de wara att uppfylla de timliga pligterna med stor samwetsgrannhet och flit, ty derpå hwilar Herrens wälsignelse, och dermed tillstoppa de munnen på sanningens motståndare. Att befatta sig med onyttiga ting, i förweten beställsamhet inblanda sig i andras angelägenheter, i pratsjuka o. s. w., är en följd af lättja och försumlighet. Menniskan är skapad att wara werksam, och då hon icke gör hwad hon skulle göra, så företager hon sig det, som icke angår henne.

12 Men sådana bjuda och förmana wi genom wår Herre Jesus Kristus, att de arbeta i stillhet och äta sitt eget bröd. Ef. 4: 28. 1 Tess. 4: 11.

Den, som icke will arbeta, äter icke sitt eget bröd, utan andras. Det är på wisst sätt stulet, äfwen om det är betaldt. Se v. 10. Denna förmaning framställes här med största eftertryck i Herren Jesu namn, och derföre bör den så mycket mera behjertas.

13 Och I, mina bröder, förtröttens icke att göra det goda. Gal. 6: 9.

Flit och arbetsamhet har en dubbel frukt: först att man förwärfwar sig sitt uppehälle, så att man icke behöfwer wara för någon beswärlig, och dernäst att man kan understödja dem, som äro i nöd.

14 Och om någon icke lyder wårt ord i detta bref, så antecknen honom och hafwen ingen umgängelse med honom, att han må blygas. Matt. 18: 17. 2 Kor. 5: 9 f.

På detta sätt skulle förödmjukelsen göras ännu eftertryckligare, se v. 6, och om allt detta icke wille hjelpa, så war den lättjefulle och oordentlige på detta sätt betecknad såsom evangelium olydig.

15 Hållen honom dock icke för en owän, utan förmanen honom såsom en broder.

Huru all förmaning bör ske i sann kärlek och saktmodighet, på det man icke må bortstöta och förderfwa, utan winna och rädda dem, som förmanas, se Gal. 6: 1. Jak. 5: 19, 20.

16 Och fridens Herre sjelf gifwe eder friden alltid på allt sätt. Herren ware med eder alla! 1 Tess. 5: 23.

Fridens Herre är fridsfursten Kristus, hans rike är fridens rike, och denna frid will han gifwa åt fridens barn. Se 4 Mos. 6: 26. 1 Tess. 5: 23. Äfwen då inbördes warningar och förmaningar bepöfwas, är det högst nödwändigt att gifwa akt, att icke friden störes. Rom. 12: 18.

17 Helsningen med min, Pauli, hand, hwilket är tecknet i hwarje bref. Så skrifwer jag. 2 Kor. 16: 21.

Om nödwändigheten af apostelns egenhändiga helsning och namnteckning, se Kol. 4: 18. Denna påskrift war för församlingen i Tessalonika särskildt behöflig, derföre att falska lärare försökte bedraga församlingen med diktade bref. 2 Tess. 2: 2.

18 Wår Herre Jesu Kristi nåd ware med eder alla! Amen.

Se 1 Tess. 5: 23.