Sida:BillingE.Herdabref.djvu/28

From Wikisource
Jump to navigation Jump to search
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
28

människans handlande ligger i hennes otillfredsställdhet med, hennes olust vid det närvarande å den ena sidan, hoppet om lust och lycka i framtiden å den andra. Missnöjet likasom skjuter på bakifrån, och den vinkande lusten släpar henne med sig framifrån. Skall ett rätt energiskt sträfvande framåt komma till stånd, så gäller det därför, tror man, att öka missnöjet i det närvarande och i så lockande färger som möjligt måla ut det vinkande framtidsmålet. Utan tvifvel är mycket af människans handlande, särskildt i vår tid, motiveradt på det sättet, och utan tvifvel kan ett sådant handlande utlösa en väldig energi utåt. Men i sitt inre är det svagt — missnöje och besvikelse äro båda krafttärande makter, — och alla mål, som det fattar i sikte, degraderar, förvanskar och förvrider det — värre ju högre och ädlare de i sig själfva äro. Vid det verkligt fruktbara handlandet är — jag anknyter åter till Schelers tankar — läget det rakt motsatta: bakom såsom drifkraften står lyckan, står friden eller saligheten — ty blott med lycka räcker det ej — med dess kraftöfverskott och tjänareglädje; och framför det, såsom bevekelsegrunden, stå nöden och otillfredsställdheten, som skall afhjälpas. Ordet om nöden såsom uppfinningarnas moder är, såsom de flesta gamla ordspråk, en tvetydig sats. Nöden säger en blott, hvar uppfinningar behöfva göras, men nöden ensam för sig kan blott förslöa och förbittra; skall uppfinningen verkligen göras, måste från något håll ett krafttillskott komma till; och skall uppfinningen blifva af den rätta, hjälpande arten, måste detta krafttillskott vara — saligheten.

Vår kyrka har i vår tid ånyo på ett nytt sätt fått syn på all den mångfaldiga yttre nöden i världen och på att också den är kallad att här göra »uppfinningar». Det finnes få så löftesrika tecken i vår tid som denna nya verksamhetsifver i vår gamla kyrka. Må den växa sig än mycket, mycket starkare! Men det kan ej förbises, att det ej så sällan också öfver dess verksamhet vill komma detta tidens jäktade, enerverade och enerverande drag. Ja, ibland kan man rent af frestas att fråga sig, om det ej också i detta ligger något af ett surrogat. Det är ibland, som om man själf ej rätt trodde på den enkla, stilla själasörjare- och förkunnaregärningens betydelse — man vill visa