Sida:BillingE.Herdabref.djvu/29

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
29

gripbara resultat, man vill göra tecken och under. Men låter kyrkan sig genom någon annan verksamhet dragas bort från sin egentliga religiösa gärning, då säljer den sin förstfödslorätt för en grynvälling och sviker också sin egentliga sociala och kulturella uppgift. Denna är förvisso ej att söka dämpa de uppåtstigande, framåtsträfvande rörelserna i tiden. Äfven förkunnelsen om den eviga, »hinsidiga» saligheten — som i vår tid mer än någonsin behöfver drifvas — kan, om den missbrukas i detta syfte, blott väcka bitterhet. Hvad som behöfves är den frid, som gifves redan i det nuvarande, men öppnar perspektivet mot en evig framtid. Den söfver ej — det kan lyckan göra, den tål ej vid att delas med hur många andra som hälst och gör därför lätt egoistisk. Friden eller saligheten vinner blott på att delas, och den kan ej tåla någon oafhjälpt nöd vid sin sida. Blott den kan gifva vår tid dess arbetsglädje åter och rena dess sträfvanden från alla de förbittrande och förgiftande krafter, som smugit sig därin. Af Herren Kristus behöfva vi lära oss den uppfinningsrika ifvern att i all nöd, som utifrån eller inifrån förkväfver människolifvet, gifva den hjälp som vi kunna. Men framförallt behöfva vi af honom lära oss koncentrationens mod. Det finnes intet så underbart som att se honom, som visste sig sänd till hela världens förnyelse — en ny himmel och en ny jord —, låta dag efter dag förgå i tålmodigt själasörjarearbete, från man till man, från själ till själ. Man begär tecken och under, han fortsätter blott stilla sitt verk. Också hans lärjungar blifva otåliga, de fråga honom, när den stora omhvälfningen kommer. Han svarar dem: »en såningsman gick ut till att så...» I detta ord, som sänkes ned i människosjälarna, är den stora omhvälfningen, där är Guds rike, ty det är Guds allsmäktiga ord. Tro vi ej längre på den revolutionerande kraften i Guds evangelium, när det på allvar får fatt i en människosjäl, då skola vi redlöst drifvas hit och dit af tidens skiftande kraf och slita ut oss i jäktande arbete som den — och blifva alltmera utarmade som den.

Det ligger något egendomligt gripande, skakande på en gång och uppmuntrande, att från det perspektiv, som nu sist öppnat sig öfver vår tid, tänka tillbaka på den parallell,