Sida:BillingE.Herdabref.djvu/30

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
30

vi nyss antydde mellan den och en annan tid: den, under hvilken kristendomen först trädde in i världen. Det var intet mindre än en hel värld, som då var på väg att gå under och i viss mening verkligen gick under — därför att dess inre lycka och fridskapital var förtärdt. Men en ny värld stod upp på den gamlas ruiner. På hvilken grundval byggdes den? Vi hafva ju redan sett något däraf, vi ha sett Paulus ännu från fängelsecellen i Rom fortsätta sin evangeliiförkunnelse. Och vi veta hvad som sedan följde. Men vi måste först gå ännu ett steg tillbaka, Paulus själf bjuder oss det: Guds frid — i Kristus Jesus. Till denne ende föras vi till sist tillbaka. Och han själf hade blott en gåfva att gifva: sin frid. Det är ej en djärf paradox utan fullt egentligt tal, om vi säga, att den salighet, den gudsgemenskap, som är hans väsens innersta hemlighet och som han förde med sig till jorden, är icke blott den grund hvarpå våra själars frälsningshopp hvilar, utan ock den grundval hvarpå till sist hela vår kultur är byggd. Det kom en tid, då också denna nya värld syntes på väg att falla sönder i sina fogar. Då steg Luther ned på djupen och lade grunden på nytt, till en ny tid, och grunden hette åter, såsom vi sett, saligheten — i Kristus Jesus. Koncentrationen kring det innersta religiösa under Luthers svåraste stridsår betydde också — äfven i jämförelse med hans egna tidigare år — en starkare koncentration kring Kristus. Honom var det som han satte in i stället för de många mänskliga medlarne och auktoriteterna: Han fick nu åter själf förkunna sin frid för människorna, till deras själars frälsning men också till ny arbetslust och arbetskraft i alla kallelsers verk. Nu säger man oss åter, att också vårt inre kapital är förtärdt; ja, det finnes tänkare, som anse sig hafva funnit den lag, efter hvilken också den kristna kulturen efter ett par århundradens dödskamp skall gå under. Vi tro ej på någon sådan lag; ja, vi veta, att den icke finns. Den som följer Pauli maning att från alla bekymmer utan dröjsmål söka sig in till Guds frid i Kristus Jesus, vet, att han ännu har frid att gifva, som kan bära en människosjäl äfven öfver den djupaste vånda och till sist låta henne med inre vinning gå fram därur. Och tidens vånda och nöd är ju dock blott