- 32
kanske också är »negativt», skall då ställas i en annan belysning, och vid sidan däraf skall den positiva insats den gjort starkare och klarare göra sig gällande.
Närmast blir kanske intrycket det motsatta. De negativa dragen träda just mot denna bakgrund fram med förökad skärpa. I teologiens drag igenkänner man tidens. Det är, säger man, samma ande af pietetslös, etsande och frätande kritik, som också här mångenstädes slår en till mötes, och samma famlande osäkerhet i greppet om den andliga verkligheten, som nästan öfverallt går igen. Iakttagelserna äro ej utan all verklighetsgrund. Men ser man litet djupare in, skall dock sammanhanget mellan teologiens problemställningar och tidens starka irreligiösa tendenser visa sig, i stort sedt, vara af helt annat slag. Det är ju icke för ro skull eller af lust att negera, som teologerna i våra dagar göra så många svårigheter och uppkasta så många problem. Ingen kan i vår tid komma dem förbi — teologerna minst af alla. De äro de, som hafva att mottaga den första stöten och som därför också, om de taga sitt kall på allvar, få svårast känna slitningen mellan gammalt och nytt. De utföra förposttjänst. Och en sida af deras speciella kallelseuppgift är just att oförbehållsamt draga de svårigheter, som de andra mera dunkelt känna, fram i ljuset, så att de må öppet diskuteras och allsidigt belysas. Att oaflåtligt, med ständigt förfinade metoder, pröfva och revidera och pröfva omigen den verklighetsbild man fått i arf, däri ligger, från en sida sedt, hela den vetenskapliga, också den teologiskt vetenskapliga, forskningens uppgift. I den meningen är det teologiens plikt att ständigt öfva kritik. Försummar den denna ofta mycket otacksamma sida af sin uppgift, betyder det blott, att den skjuter svårigheterna från sig öfver på en följande generation, som då lätt får en oproportionerligt stor arbetsbörda att bära. Ofta kan det nog för teologen synas, som komme hans vetenskapliga och hans religiösa plikt i konflikt med hvarandra. I grunden äro de dock identiska. Religionen är ej en flykt bort ifrån verkligheten, utan ett uppvaknande till att se denna, sådan den till sitt innersta väsen är. Ingen vetenskap kan därför ock vara ifrigare än den att se all verklighet just sådan den är. Tror och vet
