Sida:BillingE.Herdabref.djvu/58

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
58

organisatorisk själfständighet gentemot staten, som dessa sakna. När den bekante norske prästmannen Kristopher Bruun för några år sedan tog till orda mot »stat kyrkan», för hvad han kallade en »fri folkekirke», voro så godt som alla de önskemål, han för sin kyrka uppställde, sådana, som hos oss sedan länge äro förverkligade. Men naturligtvis kan vår kyrka också med full rätt kallas en statskyrka. Hvad det här emellertid egentligen gäller att beakta är, att det, allteftersom vi kalla vår kyrka folkkyrka eller statskyrka, är helt olika drag i dess organisation som vi utgå från och fästa uppmärksamheten på. Kalla vi den statskyrka, tänka vi därpå, att en hel del af kyrkostyrelsens funktioner inom den äro lagda i statsmaktens hand — motsatsen blir då frikyrkan, i betydelsen af ett samfund som själft, »fritt», handhar hela kyrkostyrelsen. Nämna vi den åter folkkyrka, tänka vi på dess folkomspännande karaktär, dess byggande på barndopets grund, dess bibehållande inom sig af alla, som ej själfva uttryckligen utträda ur densamma, o. s. v. — i motsats till ett religiöst samfund, som hvilar på den fria sammanslutningens grund och därför åtminstone i princip såsom sina medlemmar blott räknar sådana, som genom ett eget beslut själfva anslutit sig till den. Äfven här brukar man ofta benämningen frikyrka, men torde för undvikande af begreppskonfusion hällre böra använda beteckningen: föreningskyrka. Nu äro ju folkkyrkorna oftast tillika i mer eller mindre utpräglad grad statskyrkor, och frikyrkorna också föreningskyrkor. Men nödvändigt är ingalunda detta: den romerskkatolska kyrkan t. ex. är på en gång den mest typiska folkkyrka och den kraftigast utpräglade frikyrka, vi känna. Och om vi nu med förkärlek använda uttrycket folkkyrka, sker det för att gifva tillkänna, att det som vi egentligen sätta värde på i vår kyrkas organisation, det som vi framförallt vilja se bevaradt, är, icke dess förbindelse med staten, utan dess universella folkomspännande karaktär, dess principiella motsats till alla sekteriska tendenser. För mig ställer sig saken så, att medan statskyrkoformen är ett rent »adiaforon», där vår kyrka under olika tider kan, utan att på något sätt ändra principer, gå olika, ja,