- 59
motsatta vägar, allt eftersom förbindelsen med staten främjar eller hämmar den i dess uppgift att förkunna evangelium, — är folkkyrkoidealet så litet något adiaforon, att ett frivilligt uppgifvande af folkkyrkoformen skulle innebära ett svek mot vår kyrkas högsta grundprinciper. Den följer för mig såsom en nödvändig och omedelbar konsekvens ur själfva den innersta kärnpunkten i dess uppfattning af 'evangelium', ur dess bekännelse om rättfärdiggörelsen genom tron; hvarför ock valet af en annan organisationsform skulle komma att i sin ordning stå hindrande i vägen för ett rätt fattande af rikedomen i detta evangelium. Kyrkan kan ju måhända blifva tvungen att i det yttre i viss mån uppgifva också denna sida af sin nuvarande organisation, men alltid måste den dock oryggligt hålla fast vid folkkyrkotanken såsom det ideal, den vill sträfva att förverkliga. Och blott i folkkyrkans form kan den med den rätta odelade glädjen och hänförelsen utföra sin rent religiösa gärning.
Nu vet jag ju väl, att också detta är för mången ett underligt, kanske rent af anstötligt tal. Har man följt debatterna mellan »frikyrkans» (det vill här säga detsamma, som vi nyss kallat föreningskyrkans) förkämpar och folkkyrkoformens anhängare, skall man ofta, ja, nästan genomgående hafva kunnat göra den iakttagelsen, att, medan de förra argumentera direkt ut från sin religiösa åskådnings innersta centrum, de senare i första hand urgera rent religiöst sedt relativt mera periferiska: kulturella och socialt-etiska eller, rättvisare uttryckt, religiöst-kulturella, religiöst socialt-etiska synpunkter. Folkkyrkan, säger man t. ex., kan på ett helt annat sätt än föreningskyrkan befrukta och fördjupa det kulturella livet och inverka på hela den sociala miljön, på lag och på sed; inom den finnes det ock vidare utrymme för tolerans mot olika religiösa ståndpunkter; framförallt finnes där på ett sätt, som föreningskyrkan aldrig kan bereda, plats för alla olika religiösa utvecklingsstadier, för barnen i egentlig eller bildlig mening likaväl som för de fullvuxna männen. Det är alltsammans goda och starka argument. Men vore det verkligen så, som nog också mången folkkyrkoman hemligen i sitt innersta menar, att, om man blott hade råd och rätt att
