Sida:BillingE.Herdabref.djvu/72

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
72

kyrka skulle, om den vill blifva sina principer trogen, alltjämt, med afvärjande blott af tydligt missbruk, hålla tillgången öppen för alla: enhvar hos hvilken en längtan efter Herrens gemenskap i nattvarden vaknar — hos oss är han när som helst välkommen. Så skulle den förvisso alltjämt vara en folkkyrka, ja, man kan ej förbise, att det nu på många punkter skulle otvetydigare komma till synes, hurusom den är detta ej af kyrkopolitiska, sociala eller kulturella utan af rent religiösa skäl, och att detta kanske i vissa afseenden skulle kunna stegra dess religiösa verkningskraft. Och för den som fattat den evangeliska folkkyrkans religiösa grundtanke och af allt sitt hjärta tror på den, kan det rent af ligga något lockande i tanken på att få vara med om det hittills i själfva verket aldrig gjorda försöket att utan hvarje statens stöd men också utan hvarje kompromiss med föreningskyrkoideal realisera den i verkligheten.

Dock, så snart han tänker på, att folkkyrkan icke är till för sin egen skull, icke ens för att blott i en yttre form s. a. s. åskådliggöra den universella och förekommande nådens tanke, utan är till för själarnas skull och för att göra allt hvad den kan för att verkligen nå fram till dem alla med fridens budskap — då ser han ock, att kyrkan ej har rätt att, för så vidt hon ej af yttre tvång eller af inre religiösa skäl blir tvingad därtill, göra ett sådant experiment. Ty det kan han dock, om han ser nyktert på saken, ej fördölja för sig, att hur än kyrkan må spänna sina krafter, skulle hon dock, sedan förbindelsen med staten slitits, ej längre som nu förmå att icke blott s. a. s. ideellt, i sina tankar, i sin vilja att tjäna, i sina förböner, utan också i realiteten omspänna och s. a. s. med sin verksamhet belägga hela Sveriges territorium. När jag farit ut till mitt forna prebende, har jag ofta tagit vägen förbi en kyrkoruin, som för den som känner dess historia har en mycket trist berättelse att förtälja. Det skulle, om samarbetet mellan stat och kyrka på allvar skulle upphöra, i egentlig eller mera bildlig mening, blifva många sådana kyrkoruiner i vårt land, och icke blott den yttre vägen till kyrkan utan också själens väg till Gud skulle för otaliga blifva längre och svårare att hitta. Sedan kan det ju finnas