Sida:BillingE.Herdabref.djvu/73

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
73

många önskemål ifråga om sättet och formerna för detta samarbetes gestaltning i vårt land. Det kan finnas punkter, där samarbetet behöfde blifva intensivare, och andra, där det kanske helst borde blifva lösare; flera punkter, där kyrkans själfständighet och handlingsfrihet behöfde stärkas, och andra, där hon ännu förfogar öfver maktmedel, som religiöst sedt kanske snarare äro till skada än till gagn. I stort sedt, tror jag, såsom redan förut antydts, att vi hafva stora skäl att vara tacksamma för den organisation vi äga. Här vill jag blott understryka det redan i förbigående berörda önskemålet, att allt som ännu med rätta kan af den enskilde kännas såsom ett samvetstvång, som mot hans vilja håller honom kvar inom kyrkan eller tvingar på honom något, som han ej med personlig sanning kan mottaga, måtte aflägsnas. I den riktlinjen går nog utvecklingen oss oåtspord. Men hvad som sades om kyrkan och den teologiska forskningens frihet gäller också här: det gör en mycket stor skillnad om kyrkan blott motvilligt går med på den eller om hon i religiös styrka själf kräfver den. Genom att så göra bidrar hon till, att folkkyrkans religiösa art inom statskyrkoformen lika tydligt som i den »fria folkkyrkan» kommer till uttryck. Och först då kan hon af staten med full frimodighet kräfva sin rätt och sin frihet. Först då kan hon ock, utan att misstänkas för främmande motiv, framgångsrikt vaka öfver, att man icke i frihetens missbrukade namn kräfver sådant, som alls ej har något med verklig frihet att göra. Svensken har ibland, såsom Gustav Sundbärg lärt oss, en böjelse för en slags falsk generositet mot sina motståndare — helst i sådant, som egentligen ej hör honom såsom enskild till. Vår svenska kyrka är äfven i det hänseendet ganska svensk. Men vi hafva hvarken råd eller rätt att utan strid till det yttersta låta något — t. ex. i rättsligt eller ekonomiskt hänseende — tagas från kyrkan, som den med fullgodt samvete kan häfda såsom sin rätt och som kan vara den till hjälp i dess tjänst: det är icke vår generations egendom utan ett arf från gångna generationer, som vi hafva att förvalta för de kommande.

Måste fasthållandet vid den religiösa folkkyrkotanken göra oss angelägna att så vidt möjligt upprätthålla förbindelsen