Sida:BillingE.Herdabref.djvu/74

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
74

med staten, så följer det af den religiösa folkkyrkotanken, att vi aldrig kunna tänka på att köpa denna förbindelse på bekostnad af kyrkans religiösa själfständighet och koncentrationskraft, och att vi, om dessa blott till sådant pris kunna bevaras, ej få tveka att afstå från de förmåner — äfven om de i extensivt hänseende innebära större möjligheter också för kyrkans rent religiösa verksamhet — som denna förbindelse medför. Blott för folkkyrkans skull är det ju vi hålla på statskyrkan. Men äfven folkkyrkan skulle för oss förlora sitt värde, om den ej längre finge vara en pregnant religiös, af vår evangeliska bekännelses ande kräfd och genomträngd kyrka. Denna fara är väl den för oss mest närliggande: vi lutheraner äro nog, såsom gamle Frank brukade säga, »ett servilt släkte». Och tillika är den, om jag ej ser fel, den äfven kyrkopolitiskt sedt mest aktuella. Därför började jag med en varning för den. Ett bryskt afbrytande af förbindelsen med kyrkan från de i staten makthafvandes sida hafva vi för ögonblicket knappast att befara. Men så mycket mer en tendens att försvaga eller rent af eliminera de kyrkliga organ, genom hvilka kyrkan hos oss af ålder utöfvat sin religiösa själfbestämmanderätt, sin makt öfver hvad man kallat kyrkans »interna», och på denna väg så småningom förvandla den till en statskyrka i helt annan mening, än den hittills varit. Därmed antastas ju ej direkt kyrkans bekännelse eller friheten i dess rent religiösa verksamhet. Men om kyrkans möjligheter att värna om dessa försvagas, kan utvecklingen sedan gå snabbt i denna riktning. Därför måste vi redan från början, utan alla öfverord, men klart och tydligt säga ifrån, att vi ej stillasittande ämna finna oss i sådant. Man har brukat säga, att tiden för kyrkan att bryta med staten först då är inne, när den ej längre såsom statskyrka kan förkunna evangelium. Jag är egentligen helt med härom; dock kan formuleringen så förstås, att den kan fresta till en slags kyrklig kvietism: helt omöjligt kan ju staten aldrig göra det för kyrkan att predika evangelium. Hvad det för kyrkan gäller att öfverväga är, om förbindelsen med staten öfvervägande gagnar eller skadar dess religiösa verksamhet. Och det är af vikt, att vi vänja oss