tre, än den han sjelf bebodde, som stod städad till den resandes tjenst, och däraf kallades Gäststufvan, när en resande kom till gårds, blef han icke allenast med all vänskap emottagen, och efter Bondens råd och ämne undfägnad, utan man släppte ock honom icke utan möda ifrån sig, och när det ändteligen skulle ske, ledsagade man honom ett godt stycke väg åt den ort, dit han ärnade sig.
Men detta var de resandes gylldene tid. Det föllgde en annan därpå, som icke var lik med den förra. Gästfriheten, så kär för Invånarne, så beqväm för de resande, så allmänt vedertagen i Sverige, att ock Utländningarne icke kunde sig nogsamt däröfver förundra, blef med tiden helt förbytt, i förrstone ledsam och besvärlig, så svår och tryckande, och omsider alldeles odrägelig. Därtill bidrogo åtskilliga orsaker. Utom det de resandes antal efter handen tilltog, och tiderne begynte få ett helt annat utseende; började ock allehanda misbruk vid den samma inrita. Den urgamle hågen at härbergera resande var å allmogens sida, och i synnerhet efter Christendommens inkomst,
