af urålldriga tider var grymt, Barbariskt och groft, kunde dock ej vara stort eller alldeles fritt ifrån dessa fel, så länge det ej veste att hedra ett kön, som är skapadt till vår sällhet, och som alldrig förolämpas i allmänhet af ett follk, utan att tillika vittna om dess råhet och osälla tillstånd. Quinnokönet, ej nog olyckeligt att strafflöst få kränkas och borrtröfvas, var utom dess hos oss ifrån urålldriga tider uteslutet ifrån allt arf, med alla de däraf beroende rättigheter och förmoner, när manliga arfvingar funnos [1]. Det kunde föllgackteligen ej hafva den frihet och högagtning, som qvinnokönet äger hos de follkslag, där de med mankönet njuta sina skäliga rättigheter. En man trodde sig allt för stor Herre öfver sin hustru, sedan han genom en utfäst skänk, kallad mårgongåfva eller hindradagsgäf [2], liksom hade
