handa sätt, antingen att Svensk mannarätt förvärkades genom brott, eller någon sjelfvilligen borrtgaf sin frihet, och blef annar mans träl. Härtigen fant landet lida mycket därigenom, att så ovärdiga människjor funnos, som sjelfvilligen borrtsålde sin frihet och gåfvo sig till trälar i annar mans vålld: en frihet, som han ej trodde så alldeles oinskränkt tillkomma en undersåte och medborgare, hvillken är sitt Fädernesland mer skylldig, än att det bör stå honom fritt undandraga sig de plickter, hvillka honom såsom en medlem i det allmänna åligga. Dessutan ville ej Härtigen, att Svensk man skulle vara Svensk mans träl, eller utan att hafva förtjent att mista Svensk manna-rätt, gå uti ett det människliga slägtet så ovärdigt tillstånd, som allenast vore ett straff för grofva missgärningsmän: hvilka icke mindre ovärdige att vara förnuftige människjor, än tålas bland Svenska män, med mer rättvisa dömdes förlustige af den senare förmånen, för att sättas utom de förras antal i ett med oskäliga djuren gemensamt öde. BIRGER Jarl förböd alltså, att ingen måtte gifva
