terna, den anklagande och den svarande. Och troddes rätten eller utgången af enviget så visst falla till den oskylldigas fördel, som den fölljande tidens vidskeppelse väntade samma rättvisa af sitt glödande Järn: så att, om den anklagande vant och kunde beröfva den anklagade lifvet, hölls hans Käremål för rättmätigt, och den dräpne för saker, fast denne ofta led dubbel orätt och med sitt lif betalte en emot sig gjord ohemul beskyllning: vant åter den anklagade och segrade öfver sin vederdeloman, hölls han för fri och oskylldig, fast han ofta betalte ett brott genom et annat, och i den förolämpades blod aftvådde sin egen orättvisa. Denne grymheten, att dömma och utforrska sanning, ledde till en annan, som däruti bestod, att dråp sällan eller alldrig straffades med dödsstraff: väl grym sedvane och stridande emot all Regerings konst, att så tillåta medborgarne i samhället inbördes få dräpa och med krig förföllja hvarandra; men som troddes anständig för ett follk, som ej kände annan heder, annan rättvisa, än mod och sjelf-hämd. Om någon blef dräpen, lämnades till den
