Kyrkans afsigter och hindra dess tillväxt; hafva de Romerske Påfvar icke förr gifvit sig ro, än de blifvit förbudne och afskaffade. En gift Präst, som har barn, kan icke tänka med lika ifver på Kyrkans förmåner och Ståndets rättigheter, som en ogift. Deras fortkomst och välmåga blifva hans käraste föremål: I anseende till den förra, är han angelägen om Öfverhetens nåd, och i anseende till den senare, samlar han mer ägodelar åt dem, än åt Kyrkan. Det förra är emot Romerska Kyrkans heder och fördel, som i sin välmagts tid gjorde sig en ära af att förnedra Konungars anseende, och allraminst kunde tåla, att andelige män och Guds tjenare på något sätt skulle vara den världsliga Öfverheten förbundne och undergifne. Det senare kan icke eller gagna i ett Sisteme, som månt om ett allmänt herravälde, vill betaga sina medlemmar och Betjenter alla skäl till enskilldta och söndrade afsigter. De Romerske Påfvar, ehuru i rättighet att tros på sina ord, och som äfven däraf fordom vågat utan blygsel de största orimmeligheter, hafva dock alltid varit måne, att under sken af heliga skäl
