skogens förminskning hufvudsakligen förekom, en särdeles talrik jägeripersonal, hvilkens samtlige medlemmar voro underordnade den redan i 1634 års regeringsform omnämnde riksjägmästaren, för hvilken instruktion utfärdats den 30 maj 1638, och hvilken embetsman sedermera intill år 1682, då embetet indrogs, hade högsta uppsigten öfver ifrågavarande personal. Till densamma och dess chef öfverlemnades alltmera både att rörande öfverträdelser af jagt och skogsförfattningarne föra talan samt att, då sådant skalle ske, taga befattning med utsyning af skogseffekter. Tillkomsten af berörde tjenstemannakår med dess efter utfärdande af förenämnda, för hela landet gällande skogs- och jagtordningar mera bestämda skyldigheter, berodde väl hufvudsakligen å omsorg att uppehålla den ymniga tillgång af villebråd, som länge utgjorde en af landets största rikedomar och med de från Tyskland inplantade begreppen var föremål för adelns lifligaste intresse; men angelägenheten af skogens bibehållande i förening med nödvändigheten att å kronoparker, som i vissa orter hade en stor utsträckning, medgifva befolkningen utsyning af skogseffekter, gjorde det äfven nödvändigt att ega särskilda tjensteman, till hvilka befattning med skogsvården kunde jemte tillsyn å jagtförordningarne öfverlemnas. Deras göromål, som redan i följd af den gällande lagstiftningen om ek och bärande träd ingalunda vore obetydliga, ökades genom de inskränkningar uti allmogens rätt att förfoga öfver sina skatteskogar, som blefvo med husesyn-ordningen den 18 juli 1681 och förordningen angående de till militien och landstaten anslagna hemmans häfd den 5 Januari 1684 införda.
Med den tilltagande bristen å skog på de enskilda hemmanen fingo de vidsträckta marker, hvilka såsom en gemensam tillhörighet för befolkningen inom en viss ort hade bibehållit sig, en stegrad betydelse för hushållningen. Redan denna omständighet var egnad att påkalla åtgärder till förekommande af deras vid flere tillfällen öfverklagade förminskning genom skeende inkräktningar. Men anledningen härtill ökades genom det tilltagande behofvet att lemna sådana bruksinrättningar, hvilka hämtade sina skogsförnödenheter från dessa marker, en viss del af desamma, hvilket emellertid, för att befolkningens kraf jemväl skulle kunna tillgodoses, fordrade en dessförinnan saknad kännedom om de för ändamålet tillgängliga skogstrakternas omfattning.
En dylik reglering af allmänningarnes gränser var redan uti 1647 års skogsordning föreskrifven. Ytterligare skäl till verkställande af ett noggrant afskiljande af desamma från enskild mark förefanns, sedan det efter år 1680 börjat visa sig, att kronan emot rekognitionsafgift kunde till bergverk upplåta skog och sålunda af densamma bereda sig, förutom tionde och andra å bergshandteringen lagda skatter, en ständig inkomstkälla.
Åtskilliga omständigheter gifva jemväl vid handen, att under senare delen af 1600-talet domstolarne vant uti icke ringa grad upptagna af de syner och öfriga arbeten, som med ett särskiljande af allmänningarne voro förenade. Under slutet af samma århundrade förordnades till det angelägna verkets påskyndande för flere landskap vissa s. k. skogskommissioner.
De norrländska provinserna, hvarest merendels några bestämda rågångar emellan byarne och de stora skogarne ej funnos, hade emellertid af förenämnda förhållanden förblifvit temligen oberörda. I den mån bergverk der uppstodo samt meddelande af skogsanslag till desamma korn att ifrågasätta, blef uti dessa orter företagandet af en afvittring, såsom denna förrättning redan vid denna tid benämndes, alldeles nödvändig; och den 19 december 1683 utfärdades i anledning häraf förordning och påbud, angående skogarne och hvad med dem iakttagas borde, hvarest allmän föreskrift om vidtagande af en afvittring meddelades.
Vid sidan af de under senare delen af 1600-talet för hela riket utgifna förordningar om skogarne tillkommo för enskilda delar af detsamma på framställning af landshöfdingar och andra embetsman, ståndsledamöter m. fl. åtskilliga resolutioner och förklaringar, hvilka ofta innehöllo ganska vigtiga afvikelser från de allmänt gällande föreskrifterna. Äfven landshöfdingarne torde på grund af den rätt, som dem tillkom, att meddela bestämmelser af ekonomisk beskaffenhet inom sina län, ej sällan utfärdat kungörelser i fråga om skogsvård af stor vigt och betydelse. Allt detta gaf skogslagstiftningen en ganska lokal karaktär.
För skogarnes vård i Skaraborgs län, der invånarne mångenstädes ledo af stor skogsbrist och tillika en mängd kronoparker, djurgård är och gehäg mer än annanstädes voro egnade att påkalla lagstiftarens synnerliga uppmärksamhet, utkom den 3 februari 1691 en särskild förordning; och för Norrland lemnades i fråga om svedjande och jagt uti särskilda resolutioner befrielse från iakttagande af de förut gällande föreskrifterna.
I andra delar af landet, hvarest å ena sidan en tillämpning af den i viss mån hyllade grundsatsen om skattebondens skyldighet att endast till husbehof begagna sin skog, på grund af det afseende, som å den sistnämnda vid skedd skattläggning fästats, icke ansågs med rättvisa och billighet öfverensstämmande, men å andra sidan en fullständig frihet lika litet befanns lämplig, började man att vidtaga åtgärder för att finna en passande begränsning uti den rätt att nyttja skogen, som man i de skogsrikare trakterna ej vide förvägra allmogen. Bland annat korn härvid, på förslag af landshöfdingen i Kalmar län, att för denna ort genom kongl. brefvet den 10 mars 1685 fastställas, hvad landshöfdingen dessförinnan förordnat, nämligen att ingen bonde finge hugga mera sågtimmer årligen än till 20 tolfter bräder, eller bränna mera tjära än till en half läst eller kola mer än 6 ryss, med rätt för den, som ej hade tillfälle att såga eller att bränna tjära, att kola 30 ryss. Någon bearbetning af skogsordningen korn väl ej till stånd. Frågan derom uppehölls dock fortfarande; och var det säkerligen konung Carl XI:s afsigt att uti den allmänna nya lagen, för hvars åvägabringande han var verksam, inrymma de stadganden om skogsvård och jagt, som funnos vara behöfliga.
b) under tiden från 1718 till 1809.
Förhållandena under den senare delen af konung Carl XII:s regering kunde icke undgå att å hushållningen med landets skogar utöfva ett sorgligt inflytande. Nöd och elände minskade benägenheten och förmågan att genom ett ordnadt åkerbruk finna medel till uppehälle. I skogarne sökte derför mångenstädes allmogen både skydd emot skeende utpressningar och tillfälle att, tills bättre tider stundade, genom ett begagnande af de utvägar, som här erbjödo sig, vinna en torftig utkomst. Medan sålunda kusttrakterna med der belägna städer, bruk och byar sköflades och brändes af fiender, blef med åkerbrukets tilltagande förfall i det inre af landet svedjande så allmänt, att
