trots den fara för skogsbrist, som deraf framkallade omfattande skogseldar voro egnade att medföra, tillämpning af lagens bestämmelser icke kunde ifrågakomma.
När omsider ett fredstillstånd inträdde, och det blef de makthafvande förelagdt att söka hela de sår, som kriget förorsakat, var det på skilda sätt, som man sökte vinna målet. I förening med åtgärder till ödeshemmans upptagande bereddes rätt för innehafvare af kronohemman att genom skatteköp erhålla en mera betryggad besittningsrätt. Äfven skogarne, hvilka vid sidan af sin betydelse för jordbruket jemväl för bergshandteringen och sjöfarten voro oundgängligen erforderliga, blefvo snart föremål för allmänna uppmärksamheten.
Åvägabringande af en ny skogsordning blef härvid ett allmänt önskningsmål, men i följd af de svårigheter, som uppställde sig, vidtog man, utan att afvakta en sådan, till en början åtskilliga mindre betydande åtgärder.
Så blef för befrämjande af den vigtiga ekplanteringen, hvaraf skeppsrörelsens framtid ansågs beroende, den 1 september 1720 ränte- och proviantmästaren i Göteborg Nils Rahmn, som förut till Kongl. Maj:t ingifvit framställning angående skogarnes skötsel, förordnad att vara direktör vid skogarne i Göteborgs och Bohus län samt Elfsborgs län och Halland; i sammanhang härmed föreskrefs, att Kammarkollegium skulle uppsätta instruktion för honom. Detta synes jemväl hafva skett, men förklarade Kongl. Maj:t den 14 mars 1721, att dermed likasom med utfärdandet af ett tillämnadt plakat angående ek- och bokplanteringar borde tills vidare anstå. Saken förföll emellertid ej härigenom, utan några år derefter den 13 februari 1725 utkom såväl den ifrågasatta instruktionen som en förordning angående allmän ek- och bokplantering i nyssberörda län; och hvad i denna förordning stadgades, fick genom kongl. brefven den 13 november 1730 till landshöfdingen Cronman och vice landshöfdingen Frölich tillämpning jemväl inom de begge skånska länen.
Genom skrifvelse den 7 mars 1722 hade den tillförordnade kommissionen öfver statsverket hos Kongl. Maj:t påpekat, att, »trots de meddelade stadgarne angående skogarnes bruk, nyttjande och häfdande, man likväl måste erfara, att de kostliga och högst nödtorftiga skogarne icke blefve rätt brukade», och detta i förening med landshöfdingens i Skaraborgs län erinran, hurusom skogarne endast i det fall att de voro i privates händer väl vårdades, föranledde Kongl. Maj:t den 7 derpåföljande april att anbefalla kammar-, bergs- och kommerskollegierna samt statskontoret att taga ärendet i öfvervägande samt i synnerhet yttra sig, huruvida det vore rådligast, att hvarje hemman tilldelades en viss trakt af de allmänna skogarne, som sedan med större flit af innehafvaren kunde konserveras.
Vid riksdagen 1723 var detta ämne föremål för uppmärksamhet, och uti skrifvelse till Kongl. Maj:t af den 16 oktober samma år androgo ständerna, att, ehuruväl förordningar funnes ej mindre om skogarne, som delades i fridkallade kungsparker, lands-, härads- och sockneallmänningar, oskiftade byskogar, enskilda rålagda skatte-, krono- och frälseskogar, än äfven om djur och foglar, deras dödande och fångande, det vore nödigt att medel och utvägar utfunnes att hämma alla från gamla tider inrotade missbruk, ledande till skogarnes förderf och utödande samt att medelst beredande af tillfälle till flottning göra eljest onyttiga skogar gagneliga, men att ständerna i anseende till sakens vidlyftighet ej kunnat upprätta förslag i ämnet, utan begärde, att Kongl. Maj:t skulle föranstalta en så fullständig förordning om skogarne och jagten öfver hela Sverige, att en hvar i den ort, der han bodde, kunde veta, huru han skulle sig förhålla, samt taga sig till vara för åverkan och annat, som för landet och efterkommande vore skadligt.
På grund af denna begäran uppdrog Kongl. Maj:t, den 3 mars 1724, med hänvisning till åtskilliga hos ständerna ingifna dokumenter och förslag i ämnet, åt kammarkollegium att i förening med vissa andra myndigheter befordra ärendet till verkställighet, med förklarande tillika, att under tiden allvarsam hand borde hållas öfver efterlefnaden af förut utgångna förordningar, likasom att kronoallmänningarne i hvarje landsort borde blifva kartlagda och noga beskrifna; hvarefter uti bref den 18 augusti 1724 Kongl. Maj:t tillställde kollegierna och statskontoret vissa i ärendet ingifna handlingar med befallning att tillse »huruvida uti kollegiernas förra projekt må kunna göras någon ändring».
Frågan om åvägabringande af en ny skogsordning bragtes sålunda under pröfning och ett förslag, innefattande, såsom det synes, jemväl bestämmelser om bärande träd och deras återplantering, blef äfven utarbetadt samt förelagdt rikets åren 1726 och 1727 församlade ständer. Detsamma kunde dock ej tillvinna sig deras godkännande. Ej heller vid riksdagen 1731 korn någon skogsordning till stånd.
Betecknande för de åsigter, som vid denna tid gällde i fråga om orsakerna till den öfverklagade skogsförödelsen, är det memorial,[1] som friherre Gustaf Oxenstjerna till ständerna ingaf sistnämnda år. Efter att hafva påpekat, att många beteshagar utöfver hvad till mulbete erfordrades utan syn och tillstånd af allmogen inhägnades, medan odalhagarne voro öfvervuxna af småskog, i tydligt syfte att härigenom undandraga sig de stränga bestämmelserna i afseende å svedjande, erinrade han, att inrättande af torp och »utbyggen», innan landet blifvit uppbrukadt, varit nyttige, men sedan detsamma blifvit med hemman och byar så tätt bebygdt, att på slättbygden knappt funnes en vedpinne, och i skogsbygden föga mer än hvad der vore behöfligt, för kronan medförde ej ringa våda, emedan den kunde gå miste om ränta både af odalbyn och nybygget. Vidare ansåg han, att till skogsförminskningen väendtligen bidroge ej mindre, att för tjärubrännande och
becktillverkning friska träd fälldes, ehuru blott den nedersta delen användes och det öfriga lemnades i skogen, än äfven att genom sågtimmers uppklyfvande, skrädande och täljande till plank och bräder årligen stora qvantiteter trä förbrukades jemte det, som genom svedjande förstördes, hvarförutom enligt hans åsigt vissa föreskrifter i husesynsförordningen vore ledande till öfverflödiga byggnader och reparationer. Användande af ris och torf, hvarom kronobetjeningen skulle bereda allmogen kunskap, blef af honom förordadt, likaledes anordnande af spjäll i boningshusen, hvarigenom bränsle kunde besparas; och föreslog han slutligen tillsättande i hvarje län af ordnings- och uppsyningsman att biträda landshöfdingen i vården af skogarne.
I öfverensstämmelse härmed var den framställning affattad, som af rikets ständer till Kongl. Maj:t afläts, innehållande bland annat hemställan, att, – enär den dagliga erfarenheten nogsamt gåfve vid handen, att missbruken till skogarnes ruinerande
icke kunnat förekommas genom lands- och
- ↑ Deröfver afgaf kammar- och bergskollegierna utletande den 3 April 1731.
