Sida:Bisos Q 1870 1.djvu/24

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
14
Skogs- och jagtlagstiftningen från 1809 till 1870.

Med den befogenhet, som de anförda stadgandena gåfvo, blef det nu ständernas sträfvan att söka åvägabringa först och främst en förändrad bättre hushållning med kronans skogar, hvilka dittills lemnat en afkastning, icke ens motsvarande kostnaderna för jägeripersonalens ytterst knappa aflöning, och att dernäst rörande den enskilda skogsvården bringa till stånd de lagförändringar, som kunde finnas behöfliga.

Väl öfverensstämde det sätt, hvarpå ständerna vid denna tid tänkte sig, att lösningen af dessa frågor lämpligast skulle ske, i åtskilliga delar med de grundsatser, som sedan medlet af nästföregående århundrade blifvit förfäktade, men den tystnad, som inom folkrepresentationen i detta ämne länge egt rum, samt den nu framträdande klarare uppfattningen af målet, dit man sträfvade, gifva giltig anledning att betrakta förhandlingarne vid denna riksdag såsom bildande utgångspunkten för den omgestaltning, som under den närmast följande tiden genomfördes.

Till underhållande af den farhåga för skogsbrist inom landet, hvilken sedan medlet af 1600-talet här varit en ständigt återkommande företeelse, förenade sig vid den tidpunkt, hvarom nu är fråga, flere omständigheter. Svedjande, hvars vådliga följder man väl kände, var fortvarande hos allmogeklassen, utom i Malmöhus län, öfligt. Bergsbrukets uppdrifna behof[1] ökade naturligen denna fruktan, hvartill ytterligare bidrog det slöseri med skogseffekter, hvilket sedan äldre tider äfven i skogfattiga bygder fortfor och bland annat yttrade sig uti det stora antal af hus, hvilka funnos i de tätt sammanbygda, ofta af vådeld hemsökta byarne, der egaren af en obetydlig hemmanslott skulle hafva alla de s. k. laga husen, vidare uti eldstädernas inrättning, hägnaderna m. m. Allt detta, i förening med en allmän sträfvan hos en hvar af bydelegarne att af de till slutet af sista seklet temligen allmänt oskiftade skogsmarkerna draga största nytta utan hänsyn till framtid en, hade å flere orter verkat en skogsförödelse, som enligt berättelser från offentliga myndigheter förekommit oroväckande, särdeles emedan någon förminskning uti förbrukningen af trä, hufvudsakligen för landets egna behof icke ansågs möjlig, samt dessutom det outvecklade kommunikationsväsendet merendels lade hinder för befolkningen uti de skoglösa bygderna att begagna sig af den skogsrikedom, som i andra trakter förefanns. En naturlig följd häraf var att emot bondeståndets fyrfaldiga gånger upprepade yrkanden om obegränsad rätt att svedja kraftiga protester framställdes af personer med mera öppen blick för framtiden, hvilka insågo den skada, som deraf för tillfredsställande af ögonblickets kraf föranleddes, och derför ej ville medgifva, att den fria dispositionsrätten skulle i detta hänseende framkalla en bättre vård af skogen, såsom mången af exemplet från frälsejord ville påstå. Emellertid utgjorde den omständigheten, att skogen å jord af sistnämnda natur och särskildt eken bättre vårdades, ett skäl, som med framgång anfördes af dem, hvilka, utan att fästa afseende å det inflytande, som egarens större bildning och bättre ekonomiska omständigheter medförde, blott uti friheten ville finna medlet till en bättre vård af skogen.

De af den engelske nationalekonomen Adam Smith under slutet af förra seklet i fråga om statens och den enskildes hushållning framställa läror, hvilka redan vid ifrågavarande tid hade uti flere af Europas länder haft ett genomgripande inflytande jemväl å skogslagstiftningen, gåfvo ökad styrka åt de påståenden, som på grund af flere bestående missförhållanden framställdes, att staten skulle afhända sig sådan jord, som ej vore för dess särskilda behof erforderlig, samt upphäfva jemte befintliga inskränkningar uti den enskilda dispositionsrätten allt, som innefattade en tillsyn å hushållningen.

Af mången framhölls omöjligheten för staten att utan synnerligen betungande kostnader å dess genom åverkan medtagna och af skogseldar härjade skogar åstadkomma en god skogsvård, hvarmed förenade sig förhoppningen, att desamma, efter att hafva blifvit enskild egendom, genom egarens intresse för deras bevarande skulle för framtida behof bättre bibehållas, på samma gång som staten genom den ifrågasätta upplåtelsen skulle erhålla af dessa skogsmarker ej mindre en efter dåvarande förhållanden ingalunda obetydlig skatteköpeskilling, än äfven uti de årliga skatter, som efter försäljningen vore att emotse, en viss ständig tillökning uti inkomst.

Benägenheten att till enskild egendom förvandla ifrågavarande fastigheter berodde jemväl å en temligen allmän önskan att finna en berättigad anledning till indragning af den illa aflönade skogs- och jägeripersonalen, hvilkens åligganden i följd af den gällande lagstiftningen om ek å krono- och skattejord m. m. voro egnade att underhålla en från de begge föregående århundradena fortplantad ovilja mot nämnda personal. Dertill kom den gängse uppfattningen, att kronans skogar voro ett slags för alla tillgängliga allmänningar, så att stadgandena om åverkan derstädes egentligen vore ett för tillfredsställande af de höges jagtbegär tillkommet ingrepp uti folkets rättigheter. Förtrytelsen häröfver drabbade i framsta rummet jägeribetjente; och oviljan emot dem stegrades ytterligare af det i lag påbudna deltagandet uti de jagter, hvilka för rofdjurens utödande skulle anställas, likasom af det sätt, hvarpå denna personal, hvars löneförmåner i icke ringa mån utgjordes af bötesandelar, uppfyllde sina skyldigheter.

Uti ordalag, som tydligen tillkommit under intryck af nu antydda förhållanden, anhöllo rikets ständer genom skrifvelse den 26 april 1810:

l:o att Kongl. Maj:t täcktes anbefalla landshöfdingarne »att hvar och en i sitt län, der allmänna skogar funnes, höra invånarne genom deputerade öfver alla med skogshushållningen gemenskap egande delar äfvensom om vården och tillsynen deröfver samt med deras yttranden jemte eget utlåtande till Kongl. Maj:t skyndsamt inkomma och att Kongl. Maj:t, sedan kammarkollegium samt öfverhofjägmästare-embetet äfven blifvit hörde, måtte förordna en komité »för att på grund af alla inhämtade upplysningar och utlåtanden uppgöra förslag antingen till en fullständig allmänt gällande skogsordning eller till flere särskilda för olika delar af riket»;

2:o »att vederbörande kollegier och embetsman måtte anbefallas att ofördröjligen inkomma med fullständiga uppgifter och yttranden: 1:o angående huru många och åt olika namn varande kronans skogar, som ännu vore odisponerade, samt huru många eller stora delar deraf nödvändigt borde bibehållas och vården af dem handhafvas, 2:o om af de så kallade häradsallmänningarne några till hela deras vidd eller till vissa delar borde bibehållas

för kronan eller publika behof, med uppgift af skälen

  1. Enligt bergskollegii betänkande den 10 Maj 1814 beräknades en tillverkning af 5,000 skeppund koppar kräfva 61,429 stafrum ved. Hvarje sådant hade 3 alnars längd, höjd och bredd.