Sida:Bisos Q 1870 1.djvu/25

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
15
Skogs- och jagtlagstiftningen från 1809 till 1870.

dertill, samt 3:o rörande häradsallmänningarnes delande emellan de socknar, som sådant åstundade, vid verkställande af hvilken delning alla på samma allmänningar tillåtna intagor och nybyggen likväl borde förblifva orubbade samt, der kärr och mossar eller tjenliga ställen till nyodlingar funnos, dessa till bibehållande af en jemn delning i sjelfva skogen derifrån undantagas, för att sedermera efter häradsboernas öfverenskommelse upplåtas till nybyggens anläggande, hvilka sedan, enligt gällande författningar skattlagda, kunde med befolkningens tillväxt bereda inkomster för staten;

3:o att Kongl. Maj:t efter dessa upplysningars erhållande täcktes bestämma, hvilka och huru stora de kronans skogar och parker skalle vara, som borde för allmänt behof qvarblifva, samt med afseende på lokala omständigheter och rikets förmån låta de öfriga för allmän räkning genom auktion försälja till den mestbjudande, som derå erhölle full eganderätt mot vilkor antingen af en vanlig skatt efter orternas olika metoder eller ock af bestämd grundränta för hvarje tunnland med eller utan frihetsår efter omständigheterna;

4:o att besigtningen och undersökningen å dessa allmänningar, så snart ske kunde, af landshöfdingarne förrättades, hvarvid noga borde utrönas: allmänningarnes vidd samt huru och på hvad sätt, i händelse några till odling upplåtna trakter derå funnes, sådana erhållits, i hvilket fall, om efter fem års förlopp, sedan innehafvaren derå undfått resolution, ingen odling skett, trakten syntes böra till allmänning återgå;

5:o att i fråga om hushållningen med de större kronoskogarne nämligen de uti Norrland, Dalarne och Vermland, Kongl. Maj:t efter sig företeende omständigheter samt invånarnes och vederbörande embetsmäns hörande, täcktes vidtaga de mått och steg, som för hvarje ort funnes tjenligast och för det allmänna nyttigast, antingen genom försäljning eller upplåtande till nybyggens anläggning, hvarvid, jemte områdets fastställande, skattläggning borde ske på samma gång, utan att derigenom hindrades beviljande af frihetsår, som enligt ständernas åsigt borde utsättas till minst tjugufem;

6:o att då en verklig eganderätt alltid medförde den bäst uträknade enskilda hushållning, de allmänningar, som voro till grufvor anslagna, till så stor del, som erfordrades för grufvedriften, lemnades under grufvelagets enskilda och omedelbara tillsyn och vård, samt, om något öfverskott blefve, detsamma försåldes lika med kronoparker;

7:o att egare af hemman i allmänhet af hvad natur som helst, men ej åbo, derefter enligt försäkringarne af den 21 februari och den 3 april 1789 lemnades full dispositionsrätt öfver de på deras egor växande skogarne med undantag af ekskogen samt de hemmansskogar, der lagligen bevakade förord enskilde emellan egde rum;

8:o att allmänna tillsynen öfver skogarne å boställs- och kronohemman på Kongl. Maj:ts förordnande skulle ankomma; att då undersökningar höllos å prestbol äfven vissa deputerade af församlingen måtte vara närvarande, samt att till den uti skogsordningen tillåtna kolning å boställen tillades rätt til afsalu af hvarjehanda skogseffekter, dock under samma kontroll, som lagen bjöde;

9:o att då erfarenheten visat olämpligheten af alla dittills vidtagna författningar till ekars fortplantning och konservation måtte stadgas: 1:o att sedan en ny besigtning i de orter, hvarifrån transport af ekvirke med förmån kunde ske, blifvit verkställd, alla för kronans räkning stämplade ekar å sådana hemmans egor, der åboen vore jordegare, antingen för kronans räkning fälldes eller ock, der de för dess behof ej vore erforderliga, genom allmänna auktioner till statskassans förmån föryttrades före utgången af år 1813, efter hvilken tid alla ekar borde jordegaren under fri dispositionsrätt tillhöra, dock att äldre författningar om ekbarkens samlande förnyades och förbättrades äfvensom att berörde besigtning sträckte sig jemväl till kronohemman och boställen, så att alla derå varande odugliga ekar finge af åboerna fällas och begagnas; 2:o att all ekfällning skedde genom rothuggning; 3:o att vissa indragna boställen i de orter, der eken trifdes och belägenheten för transport vore fördelaktig, ansloges till ekplantering; 4:o att hushållningen på krono- och boställsjord förblefve under kronobetjeningens vård på samma fot, som 1805 års kongl. skogsordning stadgade, likväl så att till större uppmuntran för vården af dessa träd åboerna sattes i åtnjutande af den vid samma författning bifogade taxas fulla belopp;

10:o att, enär med full eganderätt följde fri dispositions- och försäljningsrätt, de §§ af nyssnämnda kongl. skogsordning, hvilka stadgade om sågningar, bräders och timmers försäljande, tjärubränning, barktagande samt om svedjande, ej derefter lämpades till de hemman, af hvilka innehafvaren vore egare; samt

11:o att alla betalningssummorna för de kronoparker och skogar, hvilka komme att föryttras, insattes i rikets ständers bank samt endast till afbetalning å rikets skuld användes.

I sammanhang härmed gjorde rikets ständer framställning om sådan ändring af stadgan angående jagt och djurfång af den 13 april 1808, som lämpade sig efter de särskilda orternas olika omständigheter, dock att författningar, som rörde jagten icke dervid förändrades annorlunda än blott i afseende å ett meddeladt tillfälligt förbud emot fällande af högdjur, särdeles hjortar, elgar och vildrenar, hvilka ständerna i anseende till den skada, som dessa djur tillfogade landtmannen, ansåge jordegare böra vara berättigad att under den för jagt tillåtna tid skjuta, om de på hans egor skulle finnas.

En särskild behandling egnades vid riksdagen år 1809 åt de till bergverken upplåtna s. k. rekognitionsskogarne, hvilka jemlikt konstitutions-utskottets memorial af den 29 november 1809 skulle inbegripas under de i § 77 af regeringsformen omförmälda »kronoskogar». Äfven i fråga om dem afläto nämligen rikets ständer till Kongl. Maj:t den 16 december 1809 daterad skrifvelse, deruti med erinran, dels att staten, då samma skogar först genom anläggning af bruk och manufakturverk kommit kronan till något gagn, och den enskilde i förlitande å de en gång tillerkända förmånerna ingått i sådana kostsamma företag, lika litet kunde ovilkorligen disponera öfver desamma, som de af bergverken utan förbehåll af statens eganderätt finge begagnas, dels ock att, såsom rikets ständer vid 1747 års riksmöte uttalat, jernverkens rättigheter och privilegier till samma skogar rätteligen bestodo deruti, att de mot skäliga skogsören skulle oskiljaktigt förblifva vid de hammare och masugnar, hvarunder de blifvit anslagne, utan att staten deraf förhindrades att, sedan prisen å kol betydligt stigit, fordra högre betalning för den aflåtna skogen, rikets ständers till Kongl. Maj:t hemstälde, att vid den försäljning till skatte af kronans ifrågavarande fastigheter, hvilken af ständerna beslutades,