bergverken ovilkorligen måtte vara berättigade att deraf behålla så mycket, som för verkets drift och smidets underhållande tarfvades, under det att med hänsyn till den öfriga ouppodlade marken en hvar borde lemnas öppet att, sedan den blifvit till hemmantal indelad, med bruksegaren konkurrera, under vilkor, att den skog, som kunde denne tillerkännas, finge af honom emot sex års räntor till skatte lösas, samt med uttryckligt förbehåll för rikets ständer att vid ett följande riksmöte, i händelse bruksegare inom den tid af sex år, hvartill rättigheten till skatteköp till en början skulle inskränkas, ej deraf begagnade sig, med afseende å rekognitionsskogarne vidtaga sådana åtgärder, som de pröfvade nyttiga. Härtill lemnade Kongl. Maj:t sitt godkännande, och utfärdades i anledning af ständernas ifrågavarande hemställan kungörelse den 4 februari 1811 angående användandet af de till bergverken och bruken upplåtna rekognitionsskogar.
Samma obenägenhet emot bibehållande af kronoskogarne såsom publik egendom samt önskan att vinna ändring uti den kronan medgifna rätt till ek å jord af viss beskaffenhet, som framgår af rikets ständers här ofvan omförmälda begge skrifvelser, framträdde jemväl vid påföljande riksdagar; och i samma mån som sträfvande till frihet inom de ekonomiska förhållandena gjorde sig gällande, förenade sig dermed, såsom här nedan vidare skall omförmälas, bemödanden att borttaga vissa band, som till skenbar nytta för några industrigrenar hämmade skogshushållningens utveckling.
Vid riksdagarne åren 1812 och 1815 afbidade rikets ständer i afseende å frågan om kronoskogarnes användning den utredning, som hos Kongl. Maj:t blifvit begärd, men samma förhållande egde ej rum med hänsyn till de ifrågasätta förändringarne uti lagstiftningen om kronans rätt till ekskogen. Rikets ständer gjorde nämligen vid den förstå af dessa riksdagar den 16 juli 1812 daterad framställning, dels att ekträd, som antingen voro eller genom sin växt lofvade att blifva af förmånlig beskaffenhet, skulle, såsom kronan tillhöriga, redan under år 1814 noga urskiljas från de ekar, som voro till sådant behof mindre dugliga och derföre fingo till kronoskattejordsinnehafvaren utstämplas, med rätt för egare af för kronans behof utsynade ekar att dem vid kronans varf eller hamn öfverlemna emot erhållande af två tredjedelar af gångbara värdet, dels att kronoskattejordegare eller kronoåbo vid skeende uppodling finge efter anmälan hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande till egen nytta använda de ekträd, som enligt kronobetjeningens dem inom tre månader från anmälningsdagen meddelade underrättelse ej vore för kronans behof erforderliga, hvarjemte hemställan slutligen gjordes om inköp af hemman att begagnas till ekplanteringar för kronans räkning. Sedan i anledning af denna framställning Kongl. Maj:t uti bref till kammarkollegium den 11 januari 1814 förklarat sig ej kunna bifalla, hvad af ständerna föreslagits, fäste desamma, dertill hufvudsakligen föranledde af bondeståndets upprepade klagomål öfver den skada, som de bestående förhållandena för allmogen medförde, vid det derpå följande riksmötet 1815 ånyo uppmärksamheten å detta ämne och anhöllo uti skrifvelse den 4 augusti samma år om en förändring af den gällande metoden för utstämpling af ek. Äfven vid riksdagen åren 1817 och 1818 förekom samma fråga hos ständerna.
Förhandlingarne vid riksdagen sistnämnda år ådagalägga det intresse, hvarmed alla de frågor, som berörde skogsförhållandena, af stånden omfattades. Uti flere särskilda skrifvelser framställde rikets ständer hos Kongl. Maj:t sina önskningar härutinnan; desamma äro visserligen fortfarande grundade å öfvertygelsen om olämpligheten af det bestående, men dock framträder klart vid jemförelse med de vid föregående riksdagar aflåtna skrifvelserna, att en förändring uti uppfattningssättet gjort sig gällande, utmärkande att man började inse skogens stigande värde.
Rörande skogshushållningen i allmänhet afläto rikets ständer skrifvelse den 11 juni 1818, innehållande erinran om den år 1810 gjorda anhållan, att från länens invånare skulle infordras yttranden och förslag till gagneliga och användbara ändringar och förbättringar i författningarne rörande skogshushållningen för hvarje särskild ort samt i förening härmed hemställan, bland annat, att den skogsordning, som för hvarje särskildt landskap möjligen blefve upprättad, skulle efter Kongl. Maj:ts egen pröfning, så snart förslaget hunnit inkomma, stadfästas.
I afseende å kronoskogarne gjorde ständerna uti skrifvelse den 13 juni 1818 framställning, att vid den försäljning af vissa kronoskogar, hvarom de redan uti skrifvelse den 26 april 1810 anhållit, skatteköpeskillingen skulle erläggas med sex gånger den ränta, hvarå högsta anbud för hvarje tunnland skog eller jord vid auktionen blifvit gjordt, och hvilken ränta ej finge understiga sex skillingar banko för hvarje tunnland, med skyldighet för köpare att för åtgörande såväl af den årliga räntan som skatteköpeskillingen, hvilka begge skulle beräknas i spanmål efter ett medeltal af länets markegångspris under de köpet närmast föregående tio år, ställa nöjaktig säkerhet, utan att Kongl. Maj:t derigenom vore förhindrad att, der i anseende till särskilda lokala förhållanden en försäljning å dessa vilkor möjligen skulle motverka nybyggens och odlingars anläggande, meddela de ytterligare föreskrifter, som kunde pröfvas nödiga; hvarjemte ständerna uti skrifvelse den 14 juli 1818 angående användande af de rekognitionsskogar, hvilka af vederbörande bruksegare inom den i kungörelsen den 4 februari 1811 fastställa tid af sex år efter kungörelsens utfärdande icke blifvit till skatte lösta, hemställde, att bruksegare under en tid af två år, räknade från den dag, då riksdagsbeslut^ undertecknades, skulle lemnas tillfälle att af rekognitionsskogarne till sina bruk inköpa så stor del, som till deras smide vore nödig, emot utgörande af skatteköpeskilling och årligen utgående grundränta, beräknad till minst 5 skillingar banko för hvarje tunnland skog i landskapen söder om Dalarne och Gestrikland men 3 skillingar i den öfriga delen af riket, samt under vilkor i öfrigt att alla å ifrågavarande skogar befintliga uppodlingar af åker och äng skulle skattläggas och i hemmantal indelas efter gällande metod å den ort, der de voro belägna, med rättighet för innehafvarne att till nödig vedbrand, stängsel och bete bekomma skogs- och hagmark, samt att de skogar, som vid 1821 års början icke blifvit på nu antydda sätt kronan afhända, skulle, med undantag för den händelse att bruksegare kunde lagligen bevisa det ej hafva å honom berott, att han ej dessförinnan fatt skatteköpa skogen, likasom öfverloppsmarker utbjudas och försäljas på allmän auktion efter de grunder, som rikets ständer enligt den här ofvan omförmälda skrifvelsen den 13 juni 1818 utstakat.
Rörande den ifrågasätta förändrade hushållningen med kronoskogarne hördes Kongl. Maj:ts befallningshafvande, kammarkollegium och vissa andra myndigheter. De inkommo med
