vidlyftiga yttranden i ämnet, innefattande jemväl upplysning rörande arealen å de ifrågavarande skogarne; och sedan dessa förberedande åtgärder blifvit vidtagne, framlade Kongl. Maj:t för rikets år 1823 församlade ständer särskilda propositioner om användande af ej mindre rekognitions- och grufveskogarne än äfven öfriga såsom kronans tillhörighet betraktade skogar och allmänningar.
Med hänsyn till de förra framhöll Kongl. Maj:t i proposition den 11 februari 1823 bland annat, att den rätt till rekognitionsskogarne, som vid olika tillfällen blifvit bergverken tillförsäkrad, icke förenats med någon ovilkorlig skyldighet att inom viss tid till skatte köpa, hvad som efter behörig undersökning kunde finnas till verkens drift och smidets underhållande nödigt, äfvensom att de uti kungörelsen den 4 februari 1811 fastställda grunder, hvarigenom beredts kronan, oberäknadt skatteköpeskillingen, genom ordinarie rotering, salpeterskatt och årlig hemmansbevillning en vida högre inkomst än den, som tillförene genom rekognitionsafgifterne erhållits, icke varit för bruksegarne, såsom framginge af deras mindre benägenhet att uti skatteköpen ingå, förmånliga, så att ingen bruksegare syntes kunna antaga de af rikets ständer vid 1818 års riksdag uppgifna grunder, enligt hvilka kronan af skogsmark, hvaraf densamma redan genom derpå grundade tackjerns- och smidestillverkningar åtnjöte icke obetydliga inkomster, skulle erhålla högre årlig ränta än för vanliga odlade kronolägenheter, som till skatte löstes. Af sådan anledning hade Kongl. Maj:t funnit vigtiga betänkligheter möta att bifalla riksdagens den 14 juli 1818 i ämnet aflåtna ofvan berörda skrifvelse; deremot föreslog Kongl. Maj:t riksdagen dels att utan afseende på, om och när anmälan om skatteköp af rekognitionsskog å bruksegares sida skett, den andel deraf, som denne ansetts berättigad att bibehålla, borde, så fort sig göra läte, till hemman indelas och skattläggas samt till skatte köpas, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de grunder, som i 1811 års författning blifvit stadgade, dels att de så kallade grufveskogarne finge bibehålla» för de grufvors behof och nytta, till hvilka de varit upplåtna, så länge samma grufvor bearbetades och vid deras upphörande användas åt andra grufvor, som deraf kunde vara i behof, dock att, på det staten icke skulle sakna inkomst af samme skogar, vanlig rekognitionsafgift, i likhet med hvad för några af dem egt rum, skulle desamma åsättas att derefter till staten årligen ingå, dels att de öfverloppsmarker, som af rekognitionsskogarne uppkomme, likasom de skogar, hvilka åt indragna och upphörda bergslag varit upplåtna, och de rekognitionsskogar, hvilka genom bruksegares afsägelse återkommit under kronans disposition, borde behandlas på det sätt, som rikets ständer i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående kronoskogarne i allmänhet kunde vidare stadga.
Förslaget vann ständernas bifall och uti skrifvelse af den 15 december 1823 tillkännagåfvo de, att i enlighet med hvad Kongl. Maj:t framställa de funnit skäligt att, utan afseende på, om och när anmälan till rekognitionsskogs inlösen skett, den andel af dessa skogar, som bruksegare förklarats berättigad för smide bibehålla, borde efter de af Kongl. Maj:t föreslagna grunder till hemman indelas och skattläggas samt sedan af bruksegarne till skatte köpas med skyldighet för den, som ej ville skatteköpa sådan skog, att derom inom ett år, efter det Kongl. Maj:ts beslut i ämnet meddelats, göra anmälan; hvarefter Kongl. Maj:t den 29 januari 1824 aflät skrifvelse i ämnet till kammar- och bergskollegierna, hvilka åter den 31 mars 1824 utfärdade kungörelse angående vilkoren för rekognitionsskogarnes inlösen.
Beträffande de öfriga kronoskogarne anfördes uti den härom aflåtna kongl. propositionen af den 19 februari 1823 flera omständigheter, som talade för ett delvis upplåtande af desamma åt enskilde. Särskildt påpekades svårigheten af deras bevakning, de i sakens natur liggande hindren för embetsförvaltningen att uti ifrågavarande ämne med framgång vara verksam samt framför allt det vanliga begäret att tillegna sig, hvad man ansåge ingen ega. En förändring erfordrades sålunda, men de af ständerna uti skrifvelse den 13 juni 1818 förordade föreskrifter, som dessutom icke syntes angå andra skogar än de, hvartill kronans egande- och dispositionsrätt i allmänhet vore ostridig, eller de s. k. kronoparkerne, betryggade ingalunda framtida beståndet af derstädes befintliga lägenheter, likasom det föreslagna sättet att bestämma räntan genom högsta anbudet å auktion icke medförde säkerhet för kronan att i fall af skogens utödande erhålla åsatt ränta, för hvilken personlig borgen icke vore på längden användbar, hvartill komme att ett bibehållande eller ersättande af åtnjutna, merendels af gunst och nåd efterlåtna skogs- och mulbetesrättigheter skulle å de flesta ställen alstra, att hela parken deraf medtoges. Efter erinran härom förklarade Kongl. Maj:t att den förändrade hushållning, som med alla de allmänna skogarne borde i ett sammanhang vidtagas, skulle afse: införande af en förbättrad skogsvård å de skogar, som för kronans räkning bibehölles, fastställande af lämpliga grunder för afyttrande af de öfriga kronan tillhörande skogarne, så att hvarken kronan eller de enskilde blefve lidande, samt utväg till öfverlemnande af de skogar, som egentligen tillhörde menigheter, men varit ställde under statens vård och inseende; hvarefter vidare anfördes, dels att någon försäljning icke kunde ifrågakomma hvarken med hänsyn till lands- eller häradsallmänningarne jemte de med dem likställda kronoallmänningarne, hvilka under full eganderätt borde upplåtas uppå de grunder, som kunde finnas lämpliga till intressenternes egen disposition eller af de vid afvittringen i rikets norra provinser öfverblifna marker, hvilka i anseende till folkbrist och felande kommunikationer vore af föga värde och icke kunde med större nytta för det allmänna användas än till nya hemmans anläggning, dels att af kronoparkerne och de kronans allmänningar, hvartill kronan hade enahanda dispositionsrätt, borde undantagas, för att under kronans disposition bibehållas, ej mindre hvad för flottornas och andra kronans behof befunnes nödigt än äfven mark, hvilkens afhändande skulle tillskynda hemman, som till skogsfång eller mulbete å skogen egde rätt, något verkligt, för hemmanets bestånd känbart lidande. Med hänsyn härtill föreslog Kongl. Maj:t ständerna, att de återstående, kronan tillhörande skogarne, efter det nödigt utrymme tilldelats dervarande jägeriboställen och lägenheter under ständig besittningsrätt och behöfligt anslag lemnats till ersättning för sådan skogs- eller mulbetesrätt, som ej af gunst och nåd eller å kortare tid blifvit medgifven, skulle afyttras och dervid sålunda tillgå, att den disponibla parken delades i lotter, som efter markens mer eller mindre göda beskaffenhet, oberäknadt impedimenter, utsattes från 15 till 40 tunnland samt att derefter de särskilda lotterna å
offentlig auktion försåldes till den, som, efter det den årliga
