för befrielse derifrån åberopa Kongl. Maj:ts i sådant hänseende lemnade allmänna medgifvande. Erfarenheten gaf dock vid handen, att den lemnade friheten missbrukades; och detta förhållande i förening dermed, att marken bibehöll fortfarande sin krononatur gaf anledning till meddelande af förändrade föreskrifter.
Hemställan gjordes af kammar- och bergskollegierna att utsyning på delade sockenallmänningar borde vara lika så nödig som å den tid, då de voro oskiftade, så att den, som å dylik mark, hvilken genom delningen ej förbytt sin natur, högge något stående träd utan föregående utsyning, skulle plikta efter lag och skogsordningen, hvaruppå Kongl. Maj:t uti bref den 16 september 1746 biföll, hvad sålunda föreslagits, såsom »ländande till en bättre hushållning med sockenallmänningarne, hvilket med den tillåtne delningen varit ändamålet».
Huruvida någon allmän tillämpning häraf kommit att ega rum, torde emellertid vara mindre säkert. Så länge marken ansågs såsom kronojord, är det möjligt, att derå förekommit en viss uppsigt, som dock, efter det att den omsider förblandats med hemmanens öfriga egor, alldeles upphörde.[1]
Uti 1793 års skogsordning §§ 8 och 9 stadgades, att sockneallmänningar, när ingen stridighet om deras egenskap förefunnes, finge uppå ansökning af flertalet sockneboer delas, under vilkor, att den lott, som härvid tillfölle hemman, ikläddes dess natur, vare sig frälse, skatte eller krono; och enahanda medgifvande lemnades i 1805 års skogsordning med den begränsning, att en delning blott tilläts, för den händelse minst 4 tunnland duglig mark belöpte å hvarje mantal.[2]
Större svårigheter var förenadt med en delning af de för invånarne uti ett helt härad gemensamma allmänningarne. Det oaktadt blef sådant jemväl under den senare delen af 1700-talet med större eller mindre framgång ofta ifrågasatt. Uti resolutionen å allmogens besvär den 17 augusti 1762 § 38 besvarades af allmogen från flera län gjord framställning om angelägenheten och nyttan deraf, att häradsallmänningar delades
först i sockenallmänningar och dessa sedermera emellan byarne, med hänvisning till den under utarbetande varande nya för ordningen om skogar och allmänningar; hvarefter frågan, såsom här nedan skall vidare omförmälas, flera gånger återkom, ehuruväl den först i senare tid fick sin lösning.
Rörande hushållningen å odelade allmänningar lemnades uti 1734 års skogsordning ytterst noggranna föreskrifter. Jemte förbud emot uppförande derstädes af torp och sågar stadgades, att såväl laglige innehafvare af hemman och torp å allmänning som öfrige deruti delaktige inbyggare i landskapet, häradet eller socknen icke egde utan föregående utsyning till bränsle taga annat än vindfälle, nederliggande lågor, förtorkade träd, skatar och grenar. Erhållande af byggnadsvirke eller timmer förutsatte en vidlyftig procedur. Syn, som på begäran föranstaltades af häradsrätten och förrättades af särskilda synemän, skulle först å stället ske, hvarvid upplysning borde beredas om det, som för den tillernade byggnaden, i händelse densamma vore efter lag och husesynsordning af behofvet påkallad, erfordrades, äfvensom huruvida dertill nödigt virke å hemmanets egen mark saknades, hvaröfver allt sedermera af häradsrätten skulle meddelas bevis. Efter derom tagen kännedom skulle landshöfdingen i mån af allmänningsskogens tillräcklighet samt med iakttagande, att adel och andra ståndspersoner icke beviljades mera timmer än som i billig proportion emot bondehemmanens förnödenhet svarade, bestämma, hvad som borde komma de olika sökande till del; sedan skulle jägmästaren i enlighet med landshöfdingens till honom lemnade ordres i fråga om antalet af de en hvar beviljade träden låta vederbörande skogs- och jägeribetjente, i närvaro af två nämndemän samt af de för allmänningens vård af häradsboerne tillsatte uppsyningsmännen, med kronohammare utmärka träden såväl å stammen som vid stubben, med skyldighet för den, som åtnjöte utsyning, att efterfallande skatar och grenar, som hindrade skogsväxten, afföra eller på berg och steniga platser hoplägga. Till kontroll, att intet underslef egt rum, skulle på angifvet sätt upprättade förteckningar å det utsynade virket ingifvas ej mindre till landshöfdingen än äfven till häradsrätten, hvilken sistnämnda borde låta efterse, om detsamma blifvit till det bestämda ändamålet användt. Befanns det härvid, att virket blifvit försåldt eller missfarits, medförde detta ansvar.
För utöfvande af uppsigt å allmänningen förekommo särskilda skogvaktare, hvilka, boende uppå eller nära intill densamma, ofördröjligen skulle för jägmästaren anmäla, hvad som vid bevakningen förefölle. Häradsrätten skulle dels årligen förordna två af nämnden och två af härads- eller sockneboerne till uppsyningsman, hvilka hvarje år ombyttes, att efterse, huru allmänningen medföres och sköttes, dels hvart annat eller tredje år uti jägeribetjentes och några häradsboers närvaro sjelf besigtiga förhållandena på ort och ställe till utrönande att vederbörande fullgjort sina skyldigheter.
Uti den år 1739 utkomna förklaringen öfver 1734 års skogsordning fullständigades eller modifierades, med bibehållande af sjelfva grundsatserna, nu omförmälda bestämmelser. Efter uttalad straffhotelse mot den embetsman, som vid utdelningen eller utsyningen gjorde någon »egenvillig och oskälig skilnad och orätt», stadgades här bland annat, att för åstadkommande af ytterligare kontroll öfver uppgifterna i ofvanberörda förteckningar å utsynadt virke, desamma till allas efterrättelse och fria tillträde borde vid socknekyrkan, der tinget hölles, qvarlemnas till andra årets slut, då den nya förteckningen inkomme, vidare att utsyningar och utstämplingar, genom hvilkas godtyckliga utsättande å olämplig årstid allmogen lidit men, borde om möjligt intill allhelgonadag vara afslutade, samt att intressenter utan utsyning och tillstånd å allmänning skulle få taga löf och näfver liksasom efter tillsägelse hos skogvaktaren till vedbrand hugga sådana träd, som voro föråldrade eller till intet annat duglige. Under vissa förhållanden kunde landshöfdingen tillstädja att till personer i skoglös bygd utom häradet eller socknen emot betalning
upplätes från dess allmänning skogseffekter, med vilkor
- ↑ Huruvida lotter af en delad sockneallmänning skulle städse anses som kronojord, var ej bestämdt angifvet; men derför anfördes, att i instruktionen för skogskommissionen i Upland af år 1694 Kongl. Maj:t tillades lika rätt till dessa allmänningar, som till de öfriga. Ett egendomligt uttryck af den rättsliga osäkerhet, som rådde i afseende års desamma, är kongl. brefvet den 7 mars 1790, der det, i fråga om begärd rätt att kola å viss sockneallmänning, förklarades, efter anmärkning, att densamma tillhörde sockneboerne: »alltså och då saken rörer enskilda personers rätt, ty kunna Wi till den gjorda underdåniga ansökningen icke i nåder samtycka, med mindre bruksintressenterna kunde Staga sig att till medlet af nästkommande maj månad hafva de beställda 36-pundiga kanonerna färdiga». Kongl. Maj:t förklarade i bref den 6 september 1834, att någon allmän förklaring, om å sockneallmänningar befintliga lägenheter vore en socknens tillhörighet eller innehafvarne finge dem emot skatt till kronan behålla, ej kunde meddelas. Ännu qvarstår i gällande bevillningsförordning stadgande om afgift till kronan af dem, som utan att erlägga rekognitionsafgift, års sockneallmänning ega kolningsfrihet.
- ↑ 1805 åra skogsordning § 8 stadgade äfvenledes, hurusom Kongl. Maj:ts befallningshafvande efter sockneboernas hörande kunde bevilja en person inbrytning af hans lott, med rätt för de öfrige att behålla sina andelar i samfälligheten.
