som enligt de upprättade förslagen finge medgifvas, stadgades att för sådan händelse en viss ordning borde följas, så att företräde lemnades först boställsinnehafvare, som saknade egna skogstillgångar,[1] dernäst hemmansegare och åboer, som sökte understöd till förbättrande af gamla hus, hvarigenom de, som i öfrigt begärde virke till nybyggnad, kommo i sista klassen.
Äfvenledes innehöll skogsordningen åtskilligt i fråga om afverkningen. En hvar, som fatt bevillning af timmer, borde, efter det pålysning från predikstolen skett, å utsatt tid inställa sig, vid äfventyr att han annars under den vintern ej blefve hulpen. Utsyningen skulle handhafvas af öfverjägmästaren, derefter stämpling ske och skogsbetjenterne sedermera noga tillse, att rigtigt tillginge vid virkets fällning och afförsel. Den, som åtnjöte utsyning, skulle tillhållas att, såsom redan förut var stadgadt, bortföra de efter träden fallande skatar och grenar. Sådana äfvensom nederliggande lågor finge till bränsle användas med skyldighet dock för Kongl. Maj:ts befallningshafvande, hos hvilken lof dertill borde sökas, att dervid förordna om utsyning efter omständigheterna.
Kongl. Maj:ts befallningshafvande egde icke medgifva »någon å allmänning sig nedsätta, sågqvarn bygga eller någon uppodling eller intaga der göra, den händelsen undantagen om mark till skogvaktareboställe eller skogsplanteringars anläggande rödjas bör», men tillhörde det Kongl. Maj:ts befallningshafvande att, om der funnes mosse eller kärr, som för bete eller skogens tillväxt borde utdikas, söka förmå dem, som till allmänningen både nyttjanderätt, att verkställa sådan utdikning eller sammanskjuta betalning till den, som ville sig åtaga dylikt arbete.
Uti nu ifrågavarande skogsordning meddelades förnyad föreskrift för Kongl. Maj:ts befallningshafvande att besörja, att de lands- och häradsallmänningar, hvaröfver säkra kartor icke vore att tillgå, med det skyndsammaste blefve afmätta, och å karta lagda samt till deras innehåll, skogstillgång och bördighet samt bättre och sämre trakter noga beskrifna. Verkställigheten häraf försvårades dock i hög grad derigenom, att landtmätarne, som enligt förordningen om landtmäteriet af den 12 augusti 1783 § 44 icke tillerkändes ersättning för förrättningar af nu antydda beskaffenhet, icke voro i den ekonomiska ställning att sådana kunde dem mer än undantagsvis påläggas.[2]
Uti 1805 års skogsordning, hvarest den föregående skogsordningens bestämmelser i allmänhet utan förändring återkommo, tillades emellertid landtmätarne för sådana arbeten godtgörelse. Här stadgades nämligen, att vederbörande hemmansinnehafvare i länet eller häradet, som hade nyttjanderätt till skog och mulbete, skulle efter deras innehafvande förmedlade hemmantal gemensamt bestå kostnaden för en geometrisk affattning af allmänningens område samt dess kartläggande.
Jemväl rörande rätten till upptagande af odlingslägenheter å allmänningsjord kom samma skogsordning att medföra en förändring, i det att enligt densamma en hvar kunde hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande söka och erhålla tillstånd att uppodla å sådan jord befintliga kärr och mossar, som genom uppodling kunde göras nyttiga. Till odlingens verkställande egde dock häradsboer eller i allmänhet de, som uti allmänningens nyttjande deltoge, företräde, under förbehåll af gjord anmälan inom natt och år efter skogsordningens kungörande. Samtidigt med dess utfärdande meddelades härförutom i cirkulär till Kongl. Maj:ts befallningshafvande föreskrift att föreslå, huru lämpligast uppodling kunde företagas af sådana trakter på allmänningarne, som utan afsaknad för skog eller bete skulle kunna på nyttigare sätt användas.
Uppkomsten af särskilda odlingslägenheter, bebodda eller obebodda, hvilka under föregående tider befunnits så förderfbringande för skogen, kunde härigenom icke annat än på det högsta gynnas, utan att skadan för den sistnämnda städse motsvarades af odlingens dermed beredda utsträckning. Erfarenheten efter utfärdande af 1805 års skogsordning lade äfven detta i dagen, hvarföre skogsordningens föreskrift att ansökning om odlingsrätt skulle underställas Kongl. Maj:ts afgörande blott för den händelse, att marken hade den vidd, att derå kunde upptagas ett åttondedel mantal eller mera, i följd af kongl. brefvet den 6 februari 1821 blef derhän förändrad, att Kongl. Maj:t förbehöll sig ensam rätt att medgifva odling å allmänning.
Vid de upplåtelser, som sedermera skedde, bestämdes ej
sällan, att jordinnehafvaren, om han gjorde sig förfallen till
åverkan, dermed ginge förlustig den lemnade besittningsrätten.
Härtill lades ibland skyldighet att med stenmur eller lefvande
trädhäck omgifva den upptagna lägenheten.[3] Upplåtelser af
nu ifrågavarande beskaffenhet lemnades emellertid ej efter utfärdande
af 1824 års cirkulär angående en förändrad reglering
med allmänningarne och kronoskogarne.
Under förstå början af innevarande sekel betraktades fortfarande lands- och häradsallmänningarne såsom kronans obestridliga egendom. För olika ändamål medgaf Kongl. Maj:t afsöndringar, och mark, som förut tillhört allmänning, men derifrån afskildes, underkastades särskild grundskatt.[4]
En annan uppfattning gjorde sig emellertid sedan gällande och fick uti Kongl. Maj:ts proposition till rikets ständer år 1823 angående de allmänna skogarne ett tydligt och bestämdt erkännande, i det att här samma allmänningar förklarades böra anses såsom en landets eller häradets tillhörighet.
Att bibehålla dem i denna egenskap såsom samfälld egendom, syntes för mången delegare föga lämpligt. Tillfället till erhållande derstädes af skogseffekter var allt annat än egnadt att uppmuntra till god hushållning å egen mark. En hvar, som vårdade sin skog, saknade alltså icke anledning att önska ett upphörande af samfällighetsförhållandet; och ytterligare orsak dertill förefanns för egare af större gods, hvilka i anseende till egna skogstillgångar merendels förmenades att bekomma virke å allmänning, men dock nödgades att för sådan, hvaraf de vid delning skulle få betydliga lotter, underkasta sig utgifter.
Som bekant blef genom kammarkollegii cirkulär den 14 april 1824 förordnadt, att lands- och häradsallmänningar samt de kronoallmänningar, som med dem hade lika egenskap, skulle, när Kongl. Maj:t uppå skeende ansökning funne sådant lämpligt
och laga hinder derför icke mötte, till intressenternes egen
- ↑ Den redan tidigt påbjudna uppmätningen var för vederbörande ett obehagligt åliggande, hvarifrån de gerna undandrogo sig. Kongl. Maj:t medgaf äfven ibland, att föreskrift härom finge hvila, såsom kongl. brefven den 31 juli 1776 och den 9 juni 1777 gifva vid handen.
- ↑ Äfven till allmänna byggnader, broar och salpetersjuderier skalle virke med lika förmånsrätt som till boställsinnehafvare utsynas.
- ↑ Se kongl. brefven den 30 oktober 1821 angående uppodling å Ölands häradsallmänning, den 24 i samma månad angående intägt å Fägremo allmänning m. fl.
- ↑ Se kongl. brefvet den 11 november 1823 angående upplåtelse af ett skoglöst kärr å Bråbo häradsallmänning.
