brukligt, dervid den inom jägeristaten införda stränga subordinationen vållade, att ärenden af obetydlig vigt måste handläggas på skilda ställen.
Sålunda uppgafs inför 1689 års skogskommission i Skaraborgs län, hurusom en bonde, som önskade å kronopark bekomma byggnadsvirke, skulle först vid tinget visa, huru mycket han behöfde, vidare med tingsrättens resolution och attest vända sig till landshöfdingen, från honom, i fall hans begäran bifölles, till öfverjägmästaren, som ofta bodde långt borta, för att sedan med dennes ordres begifva sig till underbetjente och slutligen derifrån till skogvaktaren.[1]
Den praxis, som sålunda utbildat sig, återfinnes i 1691 års skogsordning för Skaraborgs län. Här tillförsäkrades de, som enligt kongl. resolutioner medgifvits att å kronopark afhämta ris, stubbar och vindfällen, rätt till fortsatt utöfning häraf, men dermed förenades skyldighet att följa skogvaktares anvisning; och om det befunnes nödigt att i saknad af dylikt till bränsle taga förtorkade eller friska träd, finge enligt nu ifrågavarande skogsordning sådant blott ske efter föregående utstämpling af hejderidaren. Till öfverjägmästaren öfverläts att bestämma om utsyning af byggnadsvirke, dock kunde han ej medgifva erhållande af sådant, innan husesyn försiggått och för kontroll häröfver skulle till landshöfdingen årligen insändas såväl förteckning å medgifna utstämplingar som de synehandlingar, på grund hvaraf virke utlemnats.
Mindre stränghet rådde i de öfriga delarne af riket. Å dervarande kronoparker mötte icke hinder att upptaga sådant, som endast till bränsle var användbart. Deremot synes erhållande af timmer för den, som derom framställde anhållan, hafva kraft ett visst ådagaläggande af befintligt behof derå m. m.; och sedan intyg härom erhållits från häradsrätten, tillkom det vederbörande landshöfding eller öfverjägmästare att bestämma och jägeribetjent att utstämpla, hvad som ansågs böra komma den sökande till del.
Att detta tillämpats i afseende å kronoparker, synes följa deraf, att för allmänningar ett dylikt tillvägagående genom det förut omförmälda kongl. brefvet den 24 november 1694 blef påbjudet. Att döma af kongl. resolutionen å adelns besvär den 26 januari 1698 § 8 skulle det till och med för rätt till hygge å kronans parker varit behöfligt att dertill hafva utverkat sig Kongl. Maj:ts tillstånd, men då sådant ej erfordrades enligt 1691 års skogsordning för Skaraborgs län, torde i allmänhet dylika ärenden oberoende af sistberörda föreskrift fortfarande blifvit afgjorda af underordnade myndigheter. Möjligen skedde dock tillämpning deraf å de parker, som af konungen personligen begagnades till jagtmark och för hvilka han således särskildt var intresserad.[2]
Tydliga bestämmelser i ämnet meddelades omsider uti 1734 års skogsordning, hvarest i nära öfverensstämmelse med hvad dessförinnan synes hafva egt giltighet, stadgades, att de, som bodde uppå eller bredvid någon kronopark, derstädes finge, när sådant förut varit vanligt, med landshöfdingens tillstånd njuta mulbete för sina kreatur samt till vedbrand efter anvisning af vederbörande jägeri- eller skogsbetjente hämta förtorkade träd, vindfällen, lågor, stubbar och dylikt, utan att, så länge detta funnes att tillgå, friska träd finge fällas. I händelse hemmansinnehafvare efter tingsbevis oundgängligen behöfde hjelp, skulle landshöfdingen ega att låta genom jägeribetjeningen med kronans hammare stämpla gamla, till annat än bränsle ej dugliga träd, som utan skada kunde aflåtas; och tillhörde det landshöfdingen att genom de förteckningar å utstämpladt virke, som till honom borde ingifvas, öfvervaka hushållningen å kronoparkerne.
Alltför stränga ansågos dock nu omförmälda föreskrifter vara, hvarföre tillåtelse uti 1739 års förklaring lemnades att erhålla utsyning af sådana å parkerne befintliga kullfallna, till timmer och bygningsvirke tjenliga träd, som icke till publika behof befunnes erforderliga. Tillika berättigades landshöfdingen att till understöd åt hemmansinnehafvare, som deraf efter häradsrättens bepröfvande vore i behof och ej kunde förskaffa sig virke från andra skogar, medgifva hygge af friskt men föråldradt träd, som ej funnes vara användbart såsom maste-, spire- eller storverksträd.
Genom det i sammanhang dermed meddelade stadgandet, att penningar, som erhölles för mistlig skog å kronopark, skulle användas till planteringars inrättande och befredande å kronoegor, hvarest sådant lämpligen kunde ske, lades grunden till de skogsplanteringskassor, som sedermera i några län uppstodo. För enahanda ändamål skulle äfven få användas den betalning, som jemlikt kongl. förordningen den 10 januari 1746 lemnades vid utsyning af ek till skeppsvirke, klappholts och pipstäfver, och anledning finnes antaga att på vissa ställen för åverkan ådömda böter äfven fatt begagnas för planteringar.
Betydelsen af de medgifvanden, som meddelades i syfte att bereda erforderliga medel för planteringsarbetet, förminskades dock af det ringa intresse, som myndigheterna i allmänhet derför lade i dagen.
Till åtlydnad af Kongl. Maj:ts i bref den 27 juli 1774 åt landshöfdingarne lemnade befallning att afgifva berättelse om skogskassor och skogsplanteringar i de särskilda länen, inkommo de en tid derefter till Kongl. Maj:t med åtskilliga upplysningar i ifrågavarande hänseende. Det befanns härvid, att besparade medel för verkställande af plantering egentligen blott funnos i Skaraborgs och Östergötlands län. I det förstnämnda af dessa län utgjorde behållningen den 18 februari 1774 ett belopp af 15,734 riksdaler 22 ½ skilling; lån och förskotter för flera ändamål hade från denna kassa beviljats och uppgafs särskildt, hurusom allmogen år 1772 derifrån till inköp af spanmål bekommit försträckningar, som dock sedermera blifvit återbetalda. I Östergötlands län belöpte sig ifrågavarande medel ingalunda till ett så betydligt belopp. År 1762 uppgingo de till 834 riksdaler 29 skilling och växte derefter så, att de år 1774 ej utgjorde mer än 970 riksdaler 13 skilling. Anmärkas må tillika, att enligt uppgift af Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Vestmanlands län derstädes funnits för återplantering tillgängliga 350 riksdaler, som erhållits genom beviljad utsyning å ek. I Upsala län skulle för nyssberörda ändamål icke hafva varit att tillgå andra medel än för åverkan ådömda böter, uppgående för åren 1762-1774 sammanlagdt till cirka 450 daler s:mt; de hade dock ej blifvit dertill använda utan hufvudsakligen ingått till statskontoret.[3]
- ↑ Se kommissionens handlingar i riksarkivet.
- ↑ Med de allt strängare föreskrifterna för erhållande 8 laglig väg af virke ökades åverkansförseelserna. Derpå lemna flera förordnanden bevis. För Öland tillkom af sådan orsak kongl. brefvet den 20 oktober 1716 angående olofligt skogshygge å Öland, utmärkande att, när den brottslige ej anträffades, hela häradet skulle vara pligtigt utbetala böterna.
- ↑ De ingifna yttrandena härom finnas i riksarkivet bland den vid ifrågavarande tid verksamme skogskommissionens handlingar.
