Temligen allmänt framställdes klagomål, att å kronoparker likasom å allmänningar skogsvården ej var tillfredsställande. Å begge ställena förekom åverkan ganska ofta; och hvad värre var inträffade ej sällan skogseldar, hvilka af befolkningen snarare främjades än förhindrades. Trots de stränga föreskrifterna emot afverkning af andra träd än sådana, som ovilkorligen borde borttagas, yppade sig en oroväckande utglesning af skogarne, men på samma gång ett visst bemödande att åstadkomma en bättre skogsvård. Bevis härpå är, hurusom, efter det anmälan skett om den missvårdnad och förödelse, som egt rum å skogarne i Elfsborgs län samt isynnerhet å »kronoskogarne» Edsmärren och Lärkeberg äfvensom »kungsskogarne» Halle- och Hunneberg, Kongl. Maj:t den 15 juni 1773 förordnade om en besigtning derstädes samt om beredande i sammanhang dermed af upplysningar rörande dö bästa medlen till åvägabringande af en rigtigare hushållning.
Likartade uppgifter ingingo från andra håll. Fridlysning af skog å kronopark blef derföre på många ställen en anlitad utväg till hämmande af öfverafverkning, utan att lagen för mark af ifrågavarande beskaffenhet omtalade något dylikt, hvilket ock med hänsyn till gällande föreskrifter om utsyning m. m. borde hafva varit obehöfligt.
Nödvändigheten af en sådan åtgärd erkändes emellertid i 1793 års skogsordning. Derstädes blef nämligen öfverhofjägmästaren, till hvilken genom 1780 års instruktion, såsom förut blifvit nämndt, öfverlåtits tillsyn öfver kronoparker, förelagd, att, när sådant förekomme behöfligt, hos Kongl. Maj:t göra anmälan om fridlysning af kronopark. Stadgandena i denna skogsordning om den hushållning, som der borde iakttagas, öfverensstämde i öfrigt temligen nära med de förut gällande, dock gjordes här rättighet att å kronopark fälla och från platsen afföra skog, som stode å rot, eller kullfallna träd, som till timmer eller andra nyttiga behof voro tjenliga, i hvarje särskildt fall beroende af Kongl. Maj:ts tillstånd, hvarmed man ville förebygga, att medgifvande till skogsfång allt för lätt skulle kunna utverkas.
Omedelbart efter utfärdande af nyssnämnda skogsordning synas undersökningar rörande tillståndet å de skilda kronoparkerne egt rum, hvarvid tillika upplysning bereddes om areal och åtskilligt annat, som med hushållningen stod i samband.
Med ledning af sålunda från de lokala myndigheterna inkomna uppgifter afgaf öfverhofjägmästaren friherre Axel Oxenstjerna den 27 maj 1795 ett omständligt utlåtande beträffande kronoparkerne i riket. Kammarkollegium yttrade sig sedermera deröfver, hvarefter Kongl. Maj:t den 4 augusti 1796 meddelade beslut i ärendet. Härvid bestämdes för hvarje särskild park, om och till hvilken omfattning äfvensom för hvilken tid fridlysning skulle ega rum.
1805 års skogsordning bibehöll i den föregående skogsordningen meddeladt åliggande för öfverhofjägmästaren, att för hvarje park framlägga förslag å det antal timmer eller annat byggnadsvirke, ved, gärdsel och stör, som årligen kunde upplåtas under den närmast följande perioden af sex år, hvarjemte denne embetsman ålades att anmäla, om för viss tid kronopark borde fridlysas. De, som bodde uppå eller invid sådan, skulle efter gammal sedvana fortfarande der ega, jemte mulbete för boskapen, frihet att taga nederliggande skatar, grenar och dylikt, allt under jägeribetjents uppsigt och anvisning, utan att emellertid Kongl. Maj:t af sådan betesrätt vore förhindrad att för skogsväxt och till plantering inhägna någon trakt af parken och i sammanhang dermed förbjuda bete till dess uppkomna plantör hunnit undanväxa boskapens bett. För beviljad utsyning af timmer, ved, gärdsel och stör skulle de, som dertill icke kunde visa sig ega laga tillstånd, betala half ten af det belopp, som länets markegångstaxa utsatte, hvilka penningar, likasom hvad å auktion inflöte för virke, som för kronans behof vore fäldt, men såsom dertill odugligt blifvit försåldt, skulle, såsom redan uti 1739 års skogsordning blifvit föreskrifvet, ingå till fond för en kassa till bestridande af utgifter för inrättande och underhåll af nödiga planterhagar å parkerne. Derjemte stadgades, att å kronopark befintlig mosse eller kärr, som icke vore till skogsväxt tjenlig eller förut blifvit uppodlad, skulle få till odling upplåtas, med iakttagande dock att innehafvare af sådan jord ej egde begagna sig af skogen annorlunda än efter vederbörligt tillstånd och emot betalning.
Med stöd af sistberörda bestämmelse uppstodo under den närmast härefter följande tiden flerstädes å kronoparkerne en mängd spridda lägenheter. Upplåtelser af nu antydda beskaffenhet upphörde dock att meddelas efter utfärdande af kammarkollegii ofvanberörda cirkulär af den 14 april 1824 angående en förändrad reglering med kronoskogarne och allmänningarne i riket.
Anordnande af en bättre hushållning å kronoparkerne, som genom omförmälda föreskrifter uti 1805 års skogsordning i väsendtlig mån underlättades, upptog fortfarande i hög grad uppmärksamheten.[1] Undersökningar angående beskaffenheten af skogstillgångarne skedde, och uti bref af den 12 november 1808 förordnade Kongl. Maj:t, huru hushållningen skulle inrättas å de särskilda kronoparker, som funnos i Östergötlands, Kalmar och Jönköpings län, dervid Kongl. Maj:t väl ansåg sig ej kunna lemna obetingadt bifall till vissa af öfverhofjägmästaren grefve Bunge föreslagna inskränkningar i afseende å betesrätt, såsom att boskap ej finge å parken utsläppas före den 1 juni m. m., men föreskref, att Kongl. Maj:ts befallningshafvande skulle till Kongl. Maj:t inkomma med utlåtande i ämne t, efter det utredning vid vederbörande häradsrätt skett, om hvilka hemman hade betesrätt, om andra hemmans djur dit insläpptes till skada för skogen, huruvida de, som vore till mulbete berättigade, funnes benägne att ombesörja parkens inhägnande äfvensom huru sådane djur, hvilka såsom får och svin mest skadade de späda plantorna, kunde från skogen afhållas. Skadan af de s. k. servituten och nödvändigheten att, der de ej kunde upphäfvas, begränsa desamma, blef sålunda härstädes likasom i utlandet insedd. Till några lagbestämmelser i ämnet ledde dock ej nyss omförmälda skrifvelse.
Ju större svårigheterna visade sig vara att åvägabringa en bättre hushållning å kronoparkerne, desto mer framträdde, såsom
redan här ofvan blifvit anmärkt, en benägenhet att afhända
- ↑ Bland hindren för anordnande af en bättre hushållning hade äfven kostnaden för anskaffande af dervid nödigt arbetsbiträde en viss betydelse. För besparing uti ifrågavarande hänseende förekom i 1805 års skogsordning § 62 stadgande angående skyldighet för personer, som för åverkan å kronopark blifvit dömde till böter, men ej kunde betala dem, att aftjena dessa med dagsverken vid kronopark efter beräkning af markegångstaxan; hvarefter Kongl. Maj:t i bref den 16 oktober 1809 medgaf, att dylik» personer finge, i brist af egen tillgång på födoämnen, förskottsvis under arbetet bekomma underhåll af kronans medel, dock sådant blott till hälften af det, som markegångstaxan för dagsverke utstakade, och med iakttagande, att arbetstiden förlängdes i sådan mån, som svarade emot förskottet.
