kronan desamma. Derpå häntyda flera kongl, beslut under början af innevarande århundrade.[1]
De s. k. jagbackarne ådrogo sig härvid först uppmärksamhet. För ett upplåtande af desamma till egare af de hemman, inom hvilkas egoområde de voro belägna, anfördes den obetydliga utsträckning, som de intogo, äfvensom de olägenheter, som i flera hänseenden voro förenade med deras bibehållande såsom en kronans egendom.
Af dessa skäl anbefallde jemväl Kongl. Maj:t i bref till Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands län den 1 augusti 1805 en lokal undersökning i fråga om, dels hvilka jagbackar ostridigt vore kronans egendom, dels hvilka bland de, som kunde dit räknas, vore till skogsbörd tjenliga, med föreskrift att endast de sistberörda borde fortfara att tillhöra kronan, under det att öfriga skulle upplåtas till angränsande hemman.
Ärendet bragtes emellertid ej härmed till slut, utan följde förklarande af rikets ständer i riksdagsbeslutet år 1818 § 23, att alla i Södermanlands län belägna jagbackar skulle, derest de befunnos tillhöra kronan, försäljas. Till utredande af förhållandet härutinnan uppstodo en mängd rättegångar, hvilka, enär kronan ej ansågs kunna ådagalägga, hvad henne tillhörde, gemenligen slutades på det sätt, att kronans yrkanden underkändes. De återstående blefvo, för den händelse de ej förenades med närbelägen kronojord, skatteförsålda, under iakttagande af föreskrifterna uti kongl. brefven den 16 juli och den 2 september 1823. Efter utfärdande af kammarkollegii cirkulär den 14 april 1824 angående kronoskogarne i allmänhet torde emellertid dervarande föreskrifter äfven fatt tillämplighet för jagbackarne.
Vid flera tillfällen förekom jemväl å andra orter en upplåtelse af kronoskog. Den 30 juli 1808 medgaf Kongl. Maj:t, att kronoallmänningen Ormaskogen i Skaraborgs län, hvarest under de sjuttio förgående åren någon utsyning af virke ej hade ifrågakommit, skulle få till enskilda upplåtas. Beträffande nu nämnda skog blef visserligen utförandet häraf instäldt, såsom inhämtas af kongl. brefvet den 30 april 1810, men lik- artade åtgärder vidtogos med vissa andra kronoskogar.[2]
Å Öland, der den alltsedan medlet af 1500-talet bestående djurgårdsinrättningen hade medfört icke obetydliga inskränkningar uti befolkningens rätt att begagna den hufvudsakligen såsom en kronans tillhörighet betraktade skogsmarken, inträffade under början af innevarande sekel en med den nyare tidsandan öfverensstämmande omgestaltning, som till förmån för dervarande jordegare upphäfde kronans förfoganderätt öfver större delen af skogen.
En mängd särskilda åtgärder voro emellertid nödvändiga, innan omsider målet vanns. Fråga om ett ordnande af förhållandena å ön uppstod redan under slutet af 1700-talet, men föga eller intet synes då hafva uträttats.[3] Emellertid gjorde riksdagsfullmäktige från Öland vid riksdagen år 1800 hos Kongl. Maj:t framställning att djurgårdsinrättningen, hvaraf allmogens åkerbruk lede men och kronan blott både utgifter utan motsvarande fördelar, måtte upphöra.[4] Dertill lemnade Kongl. Maj:t den 12 maj 1801 sitt bifall, under förklarande att af utmarkerne en del skulle användas till ek- och andra skogsplanteringar samt det öfriga tillskiftas socknar och byar med skyldighet för dem att omkring de allmänna planterhagarne verkställa hägnad. För att uppgöra förslag till närmare bestämmelser härom öfverlemnades ärendet till vissa kommitterade, hvarpå följde kongl. brefvet den 16 mars 1802, enligt hvilket fyra ekplanteringar skulle å ön anordnas, med skyldighet för innehafvare af i mantal satt jord ej blott att på uppgifvet sätt deltaga uti uppförande af stenmurshägnader än äfven att under fyra år till planteringarne bidraga med 1/6 tunna råg eller korn på hvarje helt hemman.
Uppå nu antydda grunder blef det till kommitterade öfverlemnadt att inom ön åstadkomma en annan, så att säga, rättsförfattning, hvarmed åvägabragtes en fördelning emellan dervarande hemmanen af den förut endast för nyttjande till dem upplåtna utmarken. Till efterrättelse för kommitterade gällde härvid kongl. brefven den 17 juli och 3 september 1812 samt utfärdad särskild instruktion af den 6 maj 1813.
Arbetet härmed synes hafva fortgått ganska raskt, i det att, sedan Kongl. Maj:t den 19 april 1814 bestämt vidden och gränserna för de afsätta skogsparkerne och den 7 juni samma år meddelat svar å vissa af kommitterade framställda frågor, förrättningen i Ölands norra mot var bragt till slut den 15 november 1816, då Kongl. Maj:t pröfvade anförda besvär i fråga om utmarksdelningen derstädes. Vid sistnämnda tillfälle framträdde äfven ett förhållande, som sedan upprepade gånger tog styrelsens uppmärksamhet i anspråk. Å de till gemensamt mulbete i forna tider upplåtna utmarkerne hade uppkommit till betydligt antal små lägenheter, hvars innehafvare besutit desamma å behaglig tid.[5] r Alltför obetydliga att kunna skattläggas hade dessa lägenheter, hvartill »inhyseshjonen» uti kongl. brefvet den 8 april 1811 tillförsäkrats orubbad besittning under mannens och hustruns lifstid, förklarats sedermera tillfalla de å ön varande hemman, emellan hvilka de skulle fördelas. Härmed voro naturligen inhyseshjonen ingalunda belåtna; men de af dem beträffande anordningarne i norra Mot anförda besvären blefvo af Kongl. Maj:t den 5 november 1816 ogillade.[6]
- ↑ Angående reglering af några kronoparker i Upsala län handlar kongl. brefvet den 9 juni 1807. Här tillåta delning af kronoparken Håga backar med undantag af den s. k. Lundaparken, hvarest funnos vissa märklig» fornlemningar, om hvars vårdande af egare till de hemman, som der fingo mulbetesrätt, föreskrift meddelades. Samma år den 7 maj lemnade Kongl. Maj:t vissa bestämmelser angående ekogsvården å Visingsö.
- ↑ Den 28 augusti 1808 medgaf Kongl. Maj:t delning af kronoparken Anemossen i Skaraborgs län, der enligt uppgift skog i mannaminne ej skulle hafva funnits. Från delningen undantogs till ekplantering en plan af omkring 125 tunnland. Någon delning synes dock sedermera ej hafva skett före den allmänna regleringen.
- ↑ Redan 1780 inkom till Kongl. Maj:t en framställning från landshöfdingen Kautbars om befolkningens å Öland oro och bekymmer öfver dervarande skogars befarade utödande. Deröfver afgaf amiralitetskollegium den 21 november 1781 utlåtande, hvaraf inhämtas, att allmogen på flera uppgifna sätt sökte göra ekar odugliga. Kongl. Maj:t gillade uti bref den 11 februari 1782 ett ifrågasatt öfverlåtande till åboerna af ekskogen. Derefter förekom en ansökning från Ölandsallmogen att utan jägeribetjeningens åtal och utsyning få hugga bränsle, hvaröfver Kongl. Maj:t den 25 juni 1795 meddelade yttrande.
- ↑ I sammanhang dermed framhölls, hurusom en sådan åtgärd skulle möjliggöra en bättre vård af skogen, hvarigenom tillfälle komme att bereda» kronan att från Öland få för flottans behof erforderligt ekvirke.
- ↑ Enligt kongl. bref den 24 april 1781 hade landshöfdingen Rappe vid denna tid till Kongl. Maj:t inlemmat en ansökning från allmogen å Öland, att de af 1,763 hushåll å dervarande kronoallmänningar gjorda intägter måtte utläggas och till hemmansegarne emot skatt upplåtas. Här må jemväl omnämnas kongl. resolutionen den 3 december 1823 med afslag års inhyseshjonens ansökan om ärftlig besittningsrätt till deras å Ölands allmänningar upptagna lägenheter.
- ↑ Betydelse för ordnande af förhållandena å Öland ega härjemte kongl. brefven: den 21 januari 1817 beträffande utdikning af vissa från utmarksdelningen undantagna kärr och mossar å Ölands norra Mot, den 15 juli samma år angående användande af berörda kärr och mossar, upplåtelsebref å dervarande lägenheter m. m., samt den 19 januari 1825 angående trädplanteringar å Öland, och den 25 augusti samma år angående enahanda sak.
