Sida:Blå oktober.djvu/61

Jo mor, hon nyss kamraten din, den styggen, talte om:
att han på krogen hvarje kväll mest dricka vill och slås,
och att han aldrig unnar dig gå vägen hem till oss.

Då sprang jag tvärt på gatan ut, fast tår i ögat stod.
Jag ville hjälpa fader min, som var mot mig så god;
jag ville honom draga bort ifrån de ondas garn.
Så fann jag dig, och du stod upp och följde med ditt barn."

"Min pilt! Det är så mörkt i skyn. Ack, det är syndens höst,
som sveper natten kring min själ och stormar i mitt bröst."
"Men, far! Du har så ofta sagt, att Gud i stormen bor.
Och om det stormar i din själ, är Gud ock där, jag tror.”

"O, pilt! Min själ är härjad helt, och ingen dröm är glad,
och all min kraft är trädet lik, som mistat hvarje blad.”
"Men, far! Fast trädet härjadt syns, det ändock kraftigt står;
och kommer vårsol blott igen, det ut i grönska slår."

— 61 —