det romantiska Nacka, Mälarens täcka holmar, Saltsjöns vilda skär, ack, hvilka ljufva förlustelseställen!”
Jag hade det största nöje af umgänget med den unge mannen.
Af andra har jag hört många roliga infall af honom. Redan i Lyceum gjorde han sig känd för sådana. Der brukades talöfningar; gossarne berättade anekdoter på tyska och franska. Under en sådan talöfning tuggade Edvard på en karamell, läraren frågade: ”Hvad har Flygare i munnen?” Han svarade qvickt: ”En anekdot, magister!” och derpå berättade han genast helt ledigt någonting ganska löjligt.
En gång förföljdes han af stora pojkar, som han förtörnat. Då han fasttogs af dem, som ämnade slå honom, skakade han ned håret och låtsade vara så tragiskt tokig, att de blefvo rädda för honom och sprungo sin väg.
Ett annat drag bevisar på en gång hans starka kamratskänsla och spartanska lynne. En dag hade några af skolgossarne under strid nära nog begrafvit honom i en djup snödrifva. Då han slutligen lyckats komma upp, gick han med sitt vanliga lugn hem, men sjuknade samma afton i häftig hjernfeber utan att hafva nämnt något om sitt äfventyr. Under tiden erhölls genom gossar i andra skolor upplysning om orsaken till sjukdomen, hvilket föranledde såväl hans mor som hans lärare att efter hans tillfrisknande uppmana honom att namngifva de gossar, som voro skyldiga till olyckan. Men han svarade helt enkelt: ”Hvad skulle det tjena till? De äro nog ledsna ändå.” Då han förblef orubblig i sitt beslut, sammankallade läraren i Lyceum hela skolan och gaf en allmän varning. Genom sådana handlingar vann gossen sina kamraters vänskap och aktning. Synnerligast slöto sig de yngre till honom.
I studentexamen kom han i tvist med examinatorn i filosofi. På en fråga gaf han ett redigt svar,
