VIII
hvilket dock examinatorn ogillade och uttryckte med andra ord. Flygare inföll kallt: ”Det der är ju alldeles detsamma som jag sjelf sade!” . . . ”Nej,” genmälde examinatorn, ”det är samma skilnad mellan dessa båda uttryckssätt som mellan rotvälska och svenska.” Flygare frågade med låtsad enfald: ”Hvilketdera skall då vara svenskan?”
Som student hade han en liten pipsamling. En besökande, hvilken han glömde bjuda på en pipa, beskyllde honom för att vara snål. Edvard teg, tog flegmatiskt alla sina pipskaft, bröt sönder dem och kastade dem jemte skallarna genom fönstret ut på gatan.
Till en stark rökare, som var något inskränkt till förståndet, sade han, under det denne sög på sin snugga: ”Du måtte tycka mycket om rökt oxtunga.”
En afton råkade han ut för ett par kända spelare, som lockade honom med sig och vunno af honom icke blott alla hans nyss från hemmet bekomna penningar, utan togo äfven i sjelfpantning hans byrå jemte ett par andra af hans egna möbler; och som han just den dagen skulle ha köpt ved, låg han under detta utplundrade tillstånd till sängs, frös, rökte cigarrer, läste Balzac och grubblade på hur han skulle ge sin moder del af sin obehagliga belägenhet. Emellertid kom just under detta från henne ett bref, hvari hon uttryckte sitt hjertas glädje öfver att hon af andra hört det han ”så flitigt läste på sin grad.” Slagen och rörd, föresatte han sig att hon ej skulle hafva så gladt sig förgäfves. Spelbordet förvistes, affärerna blefvo snart rangerade, och från den stunden stormläste han för att efter de två återstående terminerna taga sin filosofie kandidat-examen.
Han syntes ofta ute bland studenterna, men läste hemma mera än han ville låta påskina. Han hade alltid böcker med sig, läste hvart han kom, till och
