med på biljarden, der han mellan stötarna forskade i Thucydides.
År 1849, då han exercerade bland de frivillige Upsala-studenterna, upptändes han af en sådan krigisk ifver, att han beslöt fara till Danmark för att kämpa mot tyskarne, men lägerlifvet inverkade så på hans helsa att han måste öfverge detta beslut. Doktor Winberg i Strömstad hade i Edvards barndom förutsagt att han ej skulle upplefva sjutton år. Nu var han dock nitton. Han fortsatte ifrigt sina studier, började tentera, exercerade tillika för andra gången (beväring) 1851, stod på post på Polacksbacken och läste Homerus samt vände bladen med bajonetten, blef för exercistiden af kamraterna vald till beväringens prest och lagerkröntes den 16 Juni 1851, vid 21 års ålder, efter tre års vistande vid akademien.
Under sin skoltid och äfven vid början af studenttiden skref han åtskilliga belletristiska småsaker, dels i tidningar, af hvilka en benämndes ”Fenrisulfven,” dels i ett par häften under titeln ”Bolmörtens bok,” hvilka dock icke gjorde uppseende och sedermera af honom sjelf ogillades såsom helt och hållet omogna. Han har derom i ett bref till en vän yttrat: ”Som du väl torde erinra dig, var, då vi sist träffades, hela min själ riktad åt det satiriserande hållet. En vämjelse vid vissa föråldrade åsigter jemte ett ytligt, kanske till och med skeft uppfattande af några författare, hvilkas bitande hån, lediga och roande stil intogo mig för dem, utan att jag dock inträngde till djupet af deras tankar, hade verkat hos mig en lust att förhåna, nedrifva allt bestående, utan att jag dock visste hvad jag borde hålla mig vid. Bolmörtens bok — så till vida som den är min — vittnar härom. Den innehåller, för att begagna ett uttryck från den brukliga tidningsjargongen, endast polemik, men inga ledande artiklar. Det är tydligt att fortsättandet af denna bok numera är mig
