178
XV.
Sista blicken på Rom.
. . . Det är verkligen med en känsla af vemod och saknad som jag ändtligen beslutar mig att öfverge Rom — Rom, den eviga staden, republikens, kejsarnes och påfvarnes stad, Rom, hvars namn är det förnämsta och oftast förekommande i politikens, religionens och konstens historia.
Hvad jag saknar är likväl ej så mycket Roms storartade urgamla minnen — ty jag lefver dock hellre i det närvarande än i det förgångna; det är ej heller ensamt de rika konstsamlingarne, som innesluta skulpturens och målarekonstens förnämsta mästerstycken, och ännu mindre den kyrkliga prakten, de tallösa prosessionerna, de ståtliga templen och alla dessa ceremonier, som ofullkomligt skyla likgiltighet och tvifvel. Nej . . . Hvad jag vid min afresa från Rom högst saknar, är Sverge, än mera — Skandinavien.
Likheten i språk, karakter och seder, gemensam religion och gemensamma historiska minnen ha förenat de svenskar, norrmän och danskar, som vistas i Rom, till en skandinavisk koloni — en liten republik med sina egna former, plägseder och traditioner.
Kärnan i denna stat består naturligtvis af konstnärerna, som för längre eller kortare tid äro här bosatta; men kring dem grupperar sig en ofta ganska talrik »population flottante» af resande akademici, konstvänner,
