184
romersk-skandinaviska mötesplatsen inom sina väggar slutit nära nog hela tjoget af svenskar. Men tiden ilar undan. Café Africanos befolkning ombytes, nya gäster på »lifvets marknad» synas der ett annat år — flyttfåglarne från detta hafva då flugit hem.
P. S. från Paris (ur dagboken).
Jag har således lemnat Italien — kanske för att aldrig mera återse det.
Mina sympatier för detta land äro ännu långt varmare än i början, och jag känner som en lycka att åtminstone hafva lefvat der några månader . . . Arma Italien, skall en morgonrodnad uppgå, som belyser andra förhållanden? Skall frihetens fulla solsken en gång strömma ned öfver ett ur sina fjettrar löst folk? Skola höga hjeltar åter trampa din jord och främmande legoknektar icke mera finna rum?
Framtiden är den Sibylla som gifver svaret.
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Paris med sitt glänsande, brusande lif ligger åter för mina ögon.
Mitt rum hos den svenska familjen hade just jemt hunnit att bli ledigt. Vännen Blanche, som några månader vistats i Paris, hade dagarne förut återvändt till Sverge, men qvarlemnat åt mig en biljett till bal hos presidenten. Denna biljett får ligga orörd. Trött efter resan, skulle det icke alls roa mig att öfvertänka hvilka småsaker, som fordras för en noggrannare toalett.
Jag skyndade i stället att söka upp min bekantskap från Palais Royal och var nog lycklig att träffa ut för den helt oväntade händelsen att se en liten fantasi förvandlad i verklighet.
