»Åh, kan man se det härifrån», eller »Der bor ju herr A —», eller någon annan lika intressant anmärkning, hvarpå holmen, huset och kyrkan, deras namn, innevånare och läge öfverlemnades åt glömskan.
Jag har alltid beklagat ångbåtskaptenerna, och jag har hört ett par sjelfva beklaga sig öfver dessa evinnerliga frågor om ting, som ej intressera hvarken den, som frågar, eller den som svarar. Jag har hört en kapten på ett kanalfartyg, till den yttersta grad uttråkad af en gammal efterhängsen dams förfrågningar, falla på den idéen att uppfinna nya namn åt de efterfrågade ställena för att slippa upprepa hvad han hundra gånger förut berättat. Han fann ett slags tröst i dessa diktade namn, hvilka han gjorde så underliga och mångstafviga att den gamla damen slutligen märkte oråd och tystnade.
Jag förklarar på det bestämdaste, att jag ej har någon anledning att tro det kapten Nylén tillät sig något så elakt skämt. Han undvek dessutom frestelsen genom att hålla sig på höjden af spången mellan bägge hjulhusen, hvarifrån han utdelade sina order åt besättningen och mannen vid roret.
På denna plats var han oåtkomlig för alla besvärliga frågor och tycktes ha valt den till sitt högqvarter, ända tilldess att vi kommo ut på öppna sjön.
Men då ångbåten lade till vid Kalmar, kunde han ej längre rädda sig. Hvar och en ville ha särskilt uppgift af kaptenen om hur länge man skulle dröja; ingen ville nöja sig med andras uppgifter eller ens kapten Nyléns svar, då det adresserades till någon annan. Ombord på ångbåten är befälhafvaren en gud eller åtminstone en profet; man tränges, knuffas och är ohöflig, för ett par ord af honom, och hans ord ha en vigt, en tillförlitlighet, som öfvergår hvarje annan auktoritets. Jag är öfvertygad om att en ångbåtskapten gör flera eröfringar än någon gardeslöjtnant, att han får flera
