ankomst, var troligen ett fragment af någon monolog, åtminstone var det ingen af källarkunderna som besvarade den.
— Ama tamquam osurus, yttrade mannen efter en kort stund och utan synbar anledning.
Jag såg förvånad på en nära intill mig sittande hederlig borgare. Denne ryckte blott på axlarne.
— E passia lo sperar nell’avvenire, sade misantropen och tog en klunk ur toddyglaset.
Detta hemska påstående åstadkom dock ingen märkbar förändring i de andra kundernas belåtenhet. Min granne, den hederlige borgaren, åtnöjde sig med att begära ännu en biffstek och ännu en halfbutelj bäjerskt öl, liksom för att gifva tillkänna, att om »det är en dårskap att hoppas på framtiden», så mycket mera skäl är att njuta af det närvarande.
— Day after day man is fading, yttrade polyglotten.
— Hvem är han? frågade jag kyparen.
— En försupen prest. Han heter Isander.
— Hvem talar han till?
— Till ingen, och ingen till honom. Det är hans vana att sitta och prata så der för sig sjelf, medan han dricker sin toddy.
— Tout ce que la vie a de positif est mauvais . . . tout ce qu’elle a de bon est imaginaire.
Det var polyglotten, misantropen, presten Isander som yttrade dessa ord, i det han tömde sin toddy. Derpå reste han sig upp, skakade på sig och beredde sig att gå.
Emellertid ville jag ingalunda låta gå mig ur händerna tillfället att studera en så originel personlighet.
— Får jag ej lof att bjuda herr Isander ett glas punsch? sade jag och bugade mig artigt.
— Jo, det får herrn visst, sade Isander ganska lugnt och sjönk tillbaka på sin stol.
Kyparen bar till oss en butelj och ett par stora glas.