262
— Nusquam tuta fides, sade jag, under det jag
fyllde på glasen. Denna fras yttrade jag utan affektation,
helt enkelt, ungefär som jag skulle hafva talat om vädret.
Detta gjorde också ett fördelaktigt intryck på min nya bekantskap.
Han tömde sitt glas i ett drag och frågade derpå helt tvärt:
— Hvad heter herrn?
Jag nämnde mitt namn.
— Jaså, det är herrn, som . . .
Alldeles, sade jag afbrytande, emedan min mening ingalunda var att tala om mig.
Jag fyllde på Isanders glas och sökte leda samtalet på honom sjelf och hans lif. I början var han temligen förbehållsam, men blef språksammare i samma mån som vi nalkades bottnen af buteljen.
Det dröjde länge innan han ville tala om sig sjelf, men eljest yttrade han sig utan någon tillkonstlad blygsamhet i alla ämnen, hvilka jag anslog. Hans åsigter voro vanligen skefva, alltid ensidiga, men han framställde dem med en kraftig och öfvertygande värma. I allmänhet tycktes han tillhöra adertonde århundradets skeptiska filosofer.
Emellertid — sedan jag reqvirerat ännu en butelj punsch — blef han mindre förbehållsam i afseende på sitt eget lif.
— Om ni så åstundar, sade han helt tvärt, skall jag berätta för er en episod ur min historia.
— Det skulle intressera mig mycket.
— Om så är, börjar jag straxt.
Och Isander började verkligen sin berättelse. Men som hans sätt att berätta var något diffust, och som han allt emellanåt gjorde långa pauser för att stoppa och tända sin pipa, hade han icke hunnit afsluta sin historia, då klockan slog 12.
— Jag skall förtälja resten en annan gång, sade han, och vi skildes.
