Sedan jag betalt och påtändt en cigarr, vandrade
jag hem . . . Som jag icke fann mig sömnig, satte jag
mig ned vid mitt skrifbord och upptecknade hvad jag
fått höra, väl icke ordagrant, men dock enligt med
Isanders muntliga berättelse.
Min travestering lydde som följer och fick titeln:
En gagnlös uppoffring.
1.
Insvept i en vacker persisk morgonrock, satt grefve Hägerstjerna på den svällande, elastiska soffan i sin sängkammare. Grefvinnans kammarjungfru, den 26-åriga, men ännu fullkomligt väl bibehållna Charlotte, sysslade med grefvens morgonchokolad, en sysselsättning, som dock ingalunda hindrade henne ifrån att lemna husbondens yttrande vederbörlig uppmärksamhet.
— Som sagdt, kära Charlotte, det är nu tid att vara betänkt på din framtid.
— Kors, jag är väl inte så lastgammal heller, tycker jag, svarade kammarjungfrun i en temligen »näbbig» ton.
— Det ville jag visst inte säga, men ändå . . . du nalkas trettitalet.
— Jag ber om ursäkt, jag är blott ett par och tjugu år.
— Hm, det är nu tio år sedan du kom hit, och du var då minst 16 år gammal.
— Hvad grefven har godt minne.
— Men vi komma ifrån ämnet. Du vet att pastoratet i L** är ledigt och att det är på mig det beror hvilken af de sökande som skall få det.
