genom umbäranden, nattvak och själslidanden bleka hy nu lindrigt färgades af en blygselns rodnad.
Sedan de första formenliga komplimangerna och andra mer eller mindre betydelsefulla fraser voro framsagda, öfvergick Isander till saken och började en framställning af sina meriter . . . Grefve Hägerstjerna visade sig ovanligt nådig och deltagande.
— Skulle jag väl då våga hoppas på herr grefvens godhetsfulla inflytande i denna för mig så vigtiga angelägenhet?
— Hm, svarade grefven, som tyckte att den unge presten hade alltför brådtom. Hm, jag skall åtminstone tänka på saken.
Dessa undvikande ord och den iskalla ton, med hvilken de utsädes, voro ingalunda egnade att ingifva supplikanten några särdeles svindlande förhoppningar. Också inföll han i nedslagen ton:
— Då torde det vara bäst att jag icke vidare tänker på saken.
Detta infall behagade grefven, som var en vän af godt skämt.
— Så, sade han leende, vill jag icke hafva mina ord uttydda. Då jag lofvade att tänka på saken, var det mitt fullkomliga allvar att göra det. Ni kan vara försäkrad om att jag, så vida det är mig möjligt, skall se er till godo. Ett vilkor är dock förenadt dermed.
— Och det är?
— Ni är ju ej gift?
— Nej, sade Isander med en lätt suck.
— Men det bör en prest på landet alltid vara.
— Deruti har herr grefven rätt, svarade Isander i något gladare ton, men jag har små resurser och i alla händelser föga kallelse för det äkta ståndet . . . Min gamla mor, från hvilken jag aldrig kommer att skiljas, skulle väl kunna uppfylla de husmoderliga bestyren.
— Jag tror icke det, svarade Hägerstjerna kallt Dessutom har jag ett ypperligt parti på förslag. Min
