— Jaså, jag ser att herrn redan börjat romantisera
min historia. Det är ett djerft företag, då ni ej ännu
känner dess upplösning.
— Jag kan gissa till den, sade jag och kastade en blick på den brokiga paletån.
— Ni har rätt. Dessutom är slutet ej värdt att upptecknas.
— Berätta det dock.
— Må vara . . . Jag gifte mig med mamsell Charlotte och fick pastoratet, allt naturligtvis för min mors skull. Hon hade dock ingen fördel deraf. Hon dog en månad efter giftermålet.
— Således en — gagnlös uppoffring?
— Helt och hållet.
— Men hon dog dock i den öfvertygelsen att er framtids väl var betryggadt? Hon kunde då dö lugn, ja lycklig.
— Tror ni det? Innan hon dog, hade hon redan blifvit underrättad om min ömma makas föregående lif. Hon hade öfverraskat grefve Hägerstjerna och Charlotte under ett öfverenskommet möte, och det var just efter ett deraf härledt stormigt uppträde som hon dog.
— Förfärligt . . . och sedan?
— Sedan lefde jag och Charlotte som hund och katt. Hon bedrog mig, och jag slog henne. Jag blef drinkare för att trösta mig öfver förlusten af min husliga sällhet, jag komprometterade min presterliga värdighet och . . . miste kappan.
— Och nu?
— Nu . . . nu är jag misantrop . . . Men jag kom hit af ett mera vigtigt skäl än att prata om mig och mina äfventyr . . . Kan ni låna mig några riksdaler?
— Huru mycket?
Han nämnde en obetydlig summa. Jag lemnade honom den.
En kort stund derefter tog han afsked af mig,
